gamle kyrkoherden uppfostrade min stackars kapten och der i allt tålamod afvakta den stund, då det skulle behaga Gud att kalla mig till sig. Jag älskade ingen mer i denna verlden, det var hela saken. Men nu återvänder jag till mitt gamla lefnadssätt, till fältlifvet och äfventyren, till värjstötarne och muskötskotten, och jag känner på mig, att jag skulle dö af ledsnad inom sex veckor, ifall jag hängde upp min klinga på väggen. — Jsg tror det, sade Fleur-de-Mai, som ännu ej förstod, hvart Coquelicot syftade. — Ni gör ert inväde i lifvet, återtog soldaten, utan annan ledning än er döde fars råd, ett modigt hjerta och några hundra pistoler. Ni har ingen vän, och jag har ej heller någon. Jag tror, att vi två skulle kunna ingå ett litet förbund, som ej vore utan värde. Visserligen, tillade Coquelicot ödmjukt, är ni adelsman och jag är det icke, visserligen känner jag den stora skilnadeu mellan oss för väl att våga önska mig er vänskap; men om ni vill taga mig till er tjenare, er vapendragare, er följeslagare, som i händelse af behof ville låta döda sig för er, då skulle jag anse mig mycket lycklig. Öfverraskad af detta förslag, betraktade Fleur-de-Mai den gamle soldaten och gjarde sig sjelf den frågan, om ej Coquelicot lydde en erkännsam mages ingifvelse. Men Coquelicot hade knappt smakat maten eller dryckerna, hans förstånd var fullkomligt klart och han skyndade sig att fortsätta: — Ni ser mig för första gången i dag, herr chevalier, och den menniska som man träffat vid en ännu öppen graf kan ej vara rätt glad. Men vanligtvis är jag en god kamrat, ser ni; jag skrattar, när det så skall vara, jag dricker, jag är filosof under de onda dagarne, och de, som länge lefvat med mig, påstå, att jag är en man som vet utvägar. Vid min ålder älskar man ej mer än ungdomen. Ungdomen är ädelmodig och uppfyld af tro, då den mogna åldern är obeveklig; jag älskar er sedan en timma tillbaka,