han kände sig dragen till honom af en hemlig sympati och antog gerna bjudningen. Fler-de-Mai hade varit tungsint under hela resan; saknaden af hemmet, minnet af Bluette, den tillryggalagda vägens enslighet, sedermera denna begrafning, som slumpen låtit honom öfvervara, slutligen Coquelicots enkla och rörande historia — allt detta gemensamt hade bredt moln öfver hans unga panna och gjort havs själ sorgbunden. Men några flaskor gammalt vin, åsynen af några rätter mat på en oklanderligt hvit bordduk och den aptit, som är ungdomens bäste följeslagare, skingrade snart hans drömmar, och efter en timmas förlopp hade han återfått den sorglöshet, som väckte Blois-boernas beundran. För öfrigt var Fleur-de-Mai ej ännu kär, och man vet väl, att det endast är kärlekssorger, som trotsa alla förströelser. Ehuru medelmåttigt egde vinet dock den förmågan att lösa den unge mannens tunga, och i sin ordning berättade han sin historia för Coquelicot, hvarvid han dock försigtigtris undvek vissa detaljer, som rörde Bluette. Derefter talade han om sitt bref, som hans far lemnat honom till kardinal Mazarin, och om den förhoppning han hyste att erhålla anställning i konungens anuger. Coquelicot lyssnade med största uppmärksamhet, och ledd af en hemlighetsfull dragningskraft började den gamle soldaten redan att af hela sitt hjerta älska denne intagande unge man, som gjorde så att säga sin debut i lifvet med en god fond af illusioner, en frisk och af tro uppfylld själ, ett djerft sinne och ett rent samvete. — Min unge ädling, sade han helt plötsligt, skulle det behaga er att lyssna till hvad jag har att säga under några minuter! — Tala, svarade Fleur-de-Mai förvånad öfver detta plötsliga afbrott. — För några timmar sedan, sade Coquelicot, upp: gjorde jag den planen, att jag skulle begära mitt afsked ur krigstjensten, draga: mig tillbaka till den by, der den