Göteborg dem 23 Oktober 1874. Vi hafva tillförene någon gång erinrat, att indamålet för statsmagternas — såväl regeringens som riksdagens — verksamhet bör vara, att hvar i sin mån förverkliga statens id — det vill säga, att så länka, så begränsa den vexlande mångfalden af olika medborgares eller gamhällsklassers olika intressen, att de alla i utöfningen komma att tjena det allmänna bästa, bidraga till det helas, till statens gagn. Af denna i teorien namera temligen obestridda grundsats, torde emellertid följa, att det enskilda intresset är berättigadt blott för så vidt det icke strider emot det allmänna intresse, som befinnes motsvara statens idee. Ty denna är och måste vara det allt öfverordnade, den i allt lagstiftande principen, emot hvilken intet vad finnes; den är lifvet i statsorganismen och ett angrepp emot den är i ordets sulla mening ett landsförräderi. Lätt förstås då, hvilken vigt det måste ligga å beskaffenheten af de personer, hvilkas uppfattning at denna ide i följd af sakernas ställning blir för oss bestämmande, och hvilka ega att å allas vägnar och med förbindande kraft ingå i pröfning af de olika intressenas förhållande till statsidåen och deras häraf betingade rättsgiltighet. Det är också med hänsyn till denna vigt, regeringssormens 4:de S, hvad angår styrande magten inom sambhället, bestämmer, att de män, hvilkas Åunderrättelser och råd konungen vid utöfningen af rikets styrelse eger inhemta, skola vara kunniga, erfarna, redliga och allmänt aktade, infödde svenskar af den rena evangeliska läran. . Med andra ord : män, som, skärskådade från både det teoretiska och praktiska vetandets, sedlighetens och religionens syppnnkter, af allmänna meningen anses mägtige, att, höjde öfver alla enskilde intressen, oförvilladt och upplyst tillgodose statens kraf. Hvad åter beträffar de män, hvilka i egenskap af folkets representanter skola utgöra vår riksdag, innefattas i riksdagsordningens 9, 12, 14, 19 och 26 88 åtskilliga bestämmelser i liknande syfte. Väl förekommer i dem icke något af de ord, vi ur regeringsformens a:de härofvan anfört; bestämmelserna äro i detta fall mer än vida och måste vara det — men något tvifvel må väl icke ega rum derom, att ju äfven folket bör vid valet af sine förtroendemän, der icke annat uttryckligen medgifvite, såsom i fråga om börd och bekännelse, för sig ställa samma uppgift, som i sistnämde grundlagsparagraf förelagts konungen. Äfven folkrepresentanten bör vara kunnig, erfaren, redlig och allmänt aktad svensk man; äfven han bör vara i stånd ej mindre att oväldigt pröfva i hvad mån det enskilda intresset är ett med statens, än äfven pligttroget handla i öfverensstämmelse med pröfningens resultat. Under kampen för antagandet af vår nu gällande riksdagsordning, var också detta allmänna meningen. Man hade så grundligt uttröttats af de fyra stånden och deras evinnerliga strider, hvar för sitt intresse, att man icke kunde tänka sig något önskvärdare än en riksförsamling, deri de olika klassintressenas målsmän fingo vika för, eller åtminstone bortblandades i hopen af de idåens män, hvilka skulle framgå ur de samfälde valen. Borgareståndets historia under senare åren hade ju också visat möjligheten för ett ståndsintresse att underordna sig en mera omfattande: och helgjuten uppfattning af statens kraf. Klassvalsförfäktarne mistade allt mera allmänhetens förtroende. Satsen, att yrket vore något öfver individen stående, och att icke folket såsom , sådant utan dess yrkesiatressen borde representeras, företöll allt orimligare, i samma mån begreppet om såväl staten sjelf som om den enskilde medborgaren allt mera klarnade. Huru