det kan ej bli fråga om annat än att minska egna bördor genom att öka andras, och, glömske af sin uppgift att representera folket, måste detta. slags partier ovilkorligen förr eller senare genom omhuldandet af blott en eller annan samhällsklass framkalla de öfrigas missnöje och deraf följande brytningar inom samhället. Just det, att vårt herrskande riksdagsparti uppträder såsom målsmän för ett intresse, gör dess ställning skef. Den energi, den hänsynslöshet, med hvilken det för utbredandet af sitt välde tillvägagår, ökar misstron till dess afsigter. Och att desse måste rikta sig särskildt emot städerna, torde ligga i sakens natur och vara desto vissare, som partiet antagligen finner sig på ett ströftåg åt det hållet hafva något att vinna. Man har talat åtskilligt om adelns sjelfuppoffrande votum den 7 december 1865. Borgareståndets den 4 i samma månad vore måhända förtjent af samma heder. Underligt är väl icke, om man litet hvar ställer till regeringen det allvarliga hopp, att, om också vår riksdag i allt högre grad skulle visa sig vilja uteslutande representera landtmannaintresset, detta dock icke måtte förmå henne att lemna sin öfver alla särskilde intressen stälda uppgift ur sigte. De på vår dagordning nu stående frågorna ställa på henne stora kraf; och .dessa blifva allt större i den mån fertalet af våra förtroendemän inom riksdagen förlorar förtroendet hos det folk, af hvilket det visar sig vilja representera blott en del, men denna med sjelfviskhetens hela ifver. Det går under sådana förhållanden icke an att falla undan. Det går icke an att lemna fosterlandets framtid i händerna på den del af folket, som redan visat sig så föga värdigt uppfatta den magt, omständigheterna förunnat dem; Möte man oss icke med ordande om det oförnuftiga i att misstro vår riksdagsmajoritet, i att af densamma fordra några garantier för uppfyllandet af dess pligter mot fäderneslandet: det skulle vara oförnuftigt, derest denna majoritet bestode af sådane medborgare, som vi här ofvan påpekat, sjelfständige och upplyste män med djup känsla af sin ansvarighet — men det är det icke gent, emot en skara riksdagsbönder, som, utan förmåga att inse sitt ansvar, så länge det egna intresset bjuder, röstar efter befallning af ledare, för hvilka man utom flocken hyser den djupaste misstro. Och vi påminna, att denna uppfattning af bondelynnet icke blott är vår; den delas af män, hvilka, just hvad bonden angår, böra ega den obestridligaste sakkännedom. Så talar folkhögskoleläraren Kristofer Janson i H. och Sjöf. Tidningen härstädes den 10 d:s ganska anmärkningsvärda ord om den genomrealistiska och materialistiska tankegång, som genomgår vårt bondestånd och som snarare tarsvar att motarbetas än att stödjas; — — Ädet gäller. säger han, att nyttja tiden till att bygga upp deras inre lif så att de kunna känna sig såsom medanavarige borgare i staten, icke lägga styfvermåttet på allting, icke vänja sig vid att i maten och magen se menniskans väsentligaste, men att, om det tränger till; vara villigs att offra hvad som kunde behöfvas för en god sak, det gäller att draga blickarne upp mot ljuset. Så länge detta ännu icke skett, så länge ännu vår bonde med blick åt öster kan tycka att det qvittar lika om Sverige är ett konungarike eller storfurstendöme, derest blott det senare faller sig billigare — så länge torde hans votum icke böra anses liktydigt med svenska folkets och icke heller vara afgörande för hvad detta folks regering finner böra ske eller icke ske. S—d W. Nva Teatern. Det är i afton. som för