bollspelet. Jag har vunnit tre partier på vicomte dAlZay, ehuru han är erkänd för att vara ganska skicklig i detta slags öfning. — Kom ihåg, min älskade bror, att den öfningen är farlig ... Konung Carl VIII ljöt döden deraf — — Derföre att han drack ett glas kallt vatten, ja, svarade Fleur-de-Mai skrattande; men hvad mig beträffar, så dricker jag aldrig vatten. Fy då! Den svartklädda qvinnan log. — Min lille Fleur-de-Mai, sade hor, håller du af mig mycket? — Ack ja, jag älskar dig så högt, min tillbedjansvärda Bluette, svarade han; jag älskar dig som min syster, som min mor, som vår far, hvilken trodde dig vara död och begret dig så ofta. Vid orden vår far darrade den unga qvinnon, och en dödlig blekhet utbredde sig öfver hennes ansigte. — Ser du, min dyrkade Bluette, fortfor Fleur-de-Mai med hänförelse, om det vore någon, som vågade intränga hit der du vill vara dold, så skulle jag döda henom; om en man någonsin hade förolämpat dig, så skulle jag ej vilja att en gnista lif funnes qvar i hans kropp, då jag med min klinga kunde utsläcka den. — Barn! mumlade Bluette, ty det var verkligen hon, och en tår rullade dervid ner från hennes stora svarta ögon, som hade ett på samma pång mildt och sorgset uttryck. Med sina hvita händer smekte hon derefter Fleur-deMais kastanjebruna lockar och yttrade: — Låtom oss gå ut i trädgården, mitt barn; under de stora träd, vid hvilka vi fordom lekte, vill jag samtala med dig. Det låg ett slags högtidligt allvar i Bluettes röst, hvilket väckte Fleur-de-Mais förvåning. — Hvad har du då för allvarsamma saker att säga mis, lilla syster? frågade han.