på ögonbrynen voro för honom tillräckliga för att hålla huset stängdt för alla menniskor. Efter messire Enguerrand de Chastenays död hade ingen i Blois satt foten inom det stängda husets portar. En afton i maj månad lemnade Fleur-de-Mai bollspelsinhägnaden vid slottet i Blois, der stadens unga ädlingar förlustade sig, och försvann in åt den krokiga gränd, vid hvars yttersta ända hans bostad var belägen. Då han hunnit fram till denna, slog han tre gånger på porten; en lucka, som befann sig midt i porten, öppnades och blottade ett skrynkligt ansigte, den gamle Åntoines. Porten öppnades ögonblickligen. Den unge mannen klappade förtroligt den gamle tjenaren på axeln, och under det den senare försigtigt tillslöt porten, riktade Fleur-de-Mai sina steg mot en liten sal belägen i husets bottenvåning och hvars fönster hade utsigt åt trädgården. I denna sal satt i en fåtölj en svartklädd qvinna. Hon var ung och utomordentligt vacker. Måhända var hon blott tjugo år, måhända hade hon redan uppnått tretiotalet. Några af dessa nästan omärkliga veck, som tala om hjertats stormar fårade hennes panna, hvit som elfenben; en mörk färgskiftning kring hennes stora svarta ögon lemnade kanske en aning om nattliga tårar, sådana de utgjuta, som ha älskat och lidit. Ett småleende, förtjusande och sorgset på en gång, sväfvade öfver hennes läppar. Denna qvinna var lång, smärt, något mager och begåfvad med den stolta, sorgbundna skönhet, som hänför poeternas fantasi, i det den låter dem ana hemliga lidanden. Vid åsynen af Fleur-de-Mai reste hon sig till hälften upp, och då ynglingen hunnit fram till henne tryckte hon honom i sina armar och kysste ömt hans panna. — God dag, mitt barn, sade hon; hvarifrån kommer du, min unge riddare? Svetten dryper af dig och dina kläder äro betäckta af damma. — Lilla syster, sverade Fleur-de-Mai, i det han besvarade den unga qvinnans smekningar, jag kommer från