ej arbeta för landtmannaintresset, att deltaga vårt politiska lif, torde icke kunna bestridas. Från många håll höra vi: Hvad har jag på riksdagen att göra? Hvad tjenar det till, att jag såtter mig in i svårare frågor med tungt arbete? Jag gör dermed ingen nytta. Det är väl hufvudsakligen från Andra kammaren, som hittills denna klagan mest försports; men genom de förbindelsor mellan grupper i de båda kamrarne, som väl omsider ekola bära sin frukt, har Första kammaren till en del kommit i eamma ställning, och de sörvecklingar, som närmast förestå och vid hvilka kotteriväsendet utan tvifvel kommer att spela en vigtig roll, förutses nog blifva af den art, alt mången tänkande man finner sitt representanthall äfven här tyngre, än det borde vara, och derföre drager sig tillbaka. Man kan fråga sig, om ej den omständigheten, att eå många män, som skulle vara lämpliga att vara folkombud, draga sig tillbaka, är egnad att väcka bekymmer för framtiden. Vi kunna ej fatta det på mer än ett sätt: en stor mängd af samhällets bästa moraliska och intellektuela krafter, hvilka man 1865 hoppades binda vid den nya riksförsamlingen, skola förppillas. En annan fråga blir, om ej de förbållanden, som medföra dylika förluster, äro öfvergåends och om ej såväl den ena som den andra kammaren en gång skola få dem ersatta Vi tillåta oes icke att klandra den sörbindelse mellan grupper i de olika kamrarne, genom hvilken man hoppats lösa grundskattefrågan. Vi tro, att denna lösning — under vissa enligt vår tanke alldeles nödvändiga förutsättningar, hvilkas beskeffenhet vi med första skola närmare avtyda — bör komma ju förr desto heldre. Men kunna vi vara fullt säkra på, att ej det band, som blifvit knutet, skall, stärkt at enskilda äregiriga önskningar, som kotteriväsendet föder och närer, och af nya klassintressen, som kunna manas till lif, fortlefva och bära sin ömkliga frukt i oupphörligt återkommande partisgitationer, hvilka icke ens hafva skenet af rågon stor politisk grundsats till utgångspunkt? Kan man ej då befara, att i vårt riksdagslif till ringa båtnad skola sramträda vissa förvändheter, till hvilka ännu lyckligtvis endast förekomma antydningar: i Andra kammaren en majoritet af intriganta ledare, som, så mägtiga de än kunna vara, ej hafva tillräckligt anseende för att intaga en plats i regeringen, knips uga eller beskedliga bönder och grötmyndiga halfherrar, hvilken majoritet afgör rikasdagafrågorna på klubben, under det att minoriteten blir i alla afseenden allt obetydligare, och i Första kammaren mer eller mindre missnöjda, rika godsegare och bankmän, som jemte ett växande antal halfbönder, när de icke uadantagsvis göra en påtaglig och begriplig kraftansträngnipg, spela en roll, hvars hufvuduppgift försvinner på så många fina och för flertalet af nationen ofattliga afvägar, att man slutligen endast med likgiltighet betraktar hela spelet? Under sist förflutna riksdag stodo icko de stora frågorna om grundskatterna och indelningsverket på dagordningen. Dömer man af då framträdande företeelser — ieynnerhet vid utskottsvalon i Andra kammaren —, så har man icke anledning att se framtiden i något rosenskimmer. Vi för vår del tro oss dock ej om någon spådomeförmåga. Men det var en gång en man — en man, som alltid mycket lifligt deltagit i den oftentliga politiska diskussionen och som hos oss och andra flerfaldiga gånger inskärpt, huru rätt han alltid bar, äfven när ban påtagligen har orätt — som profeterade och sade: Landstingsvalen visa, att allmogen ur de klasser, som vilja benämnas företrädesvis bildade, valt ett vida större antal landstingsmän, än ur sina egna leder. Det är ock hvad man kunnat vänta och alltid skall kunna vänta af Sverges redbara bondeständ. Han gissade icke rätt den gången, såsom hvar man nu kan spörja, Var en annan hans spådom mera pålitlig? Det hette: Skråandan finnes beklagligen inom alla stånd, och alltså äfven inom jordbrukarens. Men denna anda eger icke längre någon förnuftig grad, när det icke längre siunes några skråintreasen d. v. s. då det ena ståndet ej her att befara ingrepp i sina rättigheter eller fördelar från det andras sida. Det är från de tider, då sådana intressen existerade, som skråandan fortlefver, men den har redan jemkat ofantligt mycket med sig och skall alldeles upphöra, sedan alla samhällsklassers intresse blir ett enda: det allmänna medborgerliga intresset. Man skulle kunna fråga, om det ej just nu är fråga om, att ett stånd, nemligen jordbrukarnes, skall göra ett ingrepp i alla andra skattdragandes fördelar, men då vi, såsom vi mer än en gång angifvit, under vissa förutsättningar icko bafva något emot, att de andra samhällsklasserna för frågans lösning uppoffra något af sin fördel, så vilja vi nu endast uttrycha vår sörhoppning, att den der tiden, då det allmänna medborgerliga intresset skall göra sig gällande, icko må komma först då, sedan begreppsörvirripgen gått så långt, att det allmänna intresset anses omfatta endast allt det, som eftersträfvas eller kommer att eftersträfvas af dessa jordbrukare, hvilka man nu, medan de hafva mog:en, på så många håll smeker och smickrar i täflan med deras s. k ledare, likasom bristen på bildning vore en borgen för, att en menniska är både hederligare och förståndigare än andra, och med full: komligt sörgätando deraf, att den svenska bonden, likasom andra samhällsklasser, har sing fel och lytep, och dessa just allmännast a det slaget, att do göra det svårt för honor att sjelf sätta upp gränser för sig, då han ser att han kan vinna det, som han begär elle: pockar på. 4