rarande kontraktet samt om ej 250 pund enligt konrakt blifvit utbetalde. Bundne af sin namnteckning måste de till båda frågorna svara ja; i viss mening var också båda delarne sanning: de bade på kaptenens genom hrr Petit C:o framställda yrkande på god tro underskrifvit det nya kontraktet och 250 pund hade vid ifrågavarande tillfälle också verkligen uppräknats, — blott med den lilla modifikation, att de femtio punden derefter skötos åt sidan och bletvo liggande på hrr Petit C:os bord, hvarefter nämnde herrar från de återstående 200 punden ytterligare afdrogo 100 kronor som sin provision. Om dessa förhållanden glömde man dock alldeles att inför procuratorn framställa några frågor. Skada att så mycken slughet dock skulle vara bortspild. Hrr Petit C:o voro olyckligtvis i okunnighet om att de påtrugade 504 kronorna redan voro deponerade i offentligt förvar och föremål för en officiel korrespondens, att iranska kaptenen vid sitt första besök härstädes inför tvenne personer sjelf uppgifvit, att han till bergningsmanskapet utfästat ett arvode af 200 E, och slutligen att det första kontraktet uppgjorts af lotsarnes törman, lotsåldermannen i Skanör, en alltför kraftig och alltför hederlig man, för att kunna åtkommas af hrr Petit Å C:s vanhedrande konstgrepp; och denne man kan med egen och många vittnens ed styrka, att man vid bergningstillsället aldrig kontraherat om mera än 200 pund, och han heller atdrig till fördelning bland de biträdande mottagit högre belopp än 200 pund minus de 100 kronor, hrr Petit C:o genast som sjelftagen provision tillskansade sig. Betrakta vi hela denna historia från dess början, det beryktade telegrammet, så finna vi en hel väfnad af osanning, der den enafimaskan brister sönder efter den andra men ock lika flinkt hopstoppas med en ny osanning. Är det väl underligt, att sjöförsäkringsbolagen i våra dagar göra däliga affärer, när vi se huru deras intressen tillvaratagas af slika konstnärer? Det sorgligaste är att de i sitt system af ränker och osanning indraga äfven oskyldiga menniskor at de klasser, som ej vid det skrifna ordet lägga så stor vigt och lätt nog kunna förmås att qvittera 1,0C0-tal, om de ej på andra vilkor kunna erhålla de 100 tal, som äro deras lagliga rätt. På sådant sätt inverka dylika personer demoraliserande påhhela kustbefolkningar. Det är hög tid att göra ett slut på all denna ruttenhet. Särskildt synes det oss vara pressens åliggande att på hvarje plats och i hvarje fall som kommer ti!l dess kunskap med allvar gripa detta verk an — om den eljest vill uppfylla sin vackra mission att vara ett uttryck af det offentliga rättsmedvetandet, af sitt folks samvete. För vår del skola vi i detta sall j stanna vid att, såsom vi redan gjort, tramlägga det inför offentligheten och under den allmänna meningens dom, utan derjemte såväl inför vederbörande assuranskompagni som på ministeriel ort söka bringa sak och personer i fullt ljus. Finske postmästaren Oppmans tillgrepp och rymning. A. Bl. meddelar: Till den af oss förut meddelade telegrafnotisen till Morgondladet gör Helsingfors Dagdlad följande tillägg: Postförvaltaren E. E. K. Oppman lär redan förlidet år hafva ur bref tiligripit en summa af omkring 3000 mark, men blef då för uppgifven balans skull holpen ur förlägenheten af medlommar inom Kristinestade samhälle, hvadan också tillgreppet icke blef kändt för härvarande auktoriteter. Han tyckes emellertid i år hafva med större djerfhet fortsatt med försnillningarne, så att han bland annat tillegnat sig en Kristinestadköpmans afsända penningeremisser och, tör att icke blifva upptäckt, jemvål dennes derpå följande bref med reklamationer å de för penningarne från Petorsburg bestälda varorna. När underslefven omsider icke kunde döljas, anmälde Oppman inför vederbörande magistrat om sin insolvens, till följd hvaraf magistraten lät omhändertaga postkontorets tillhörigheter och delgat postdirektionen pr telegrat underrättelse härom. Hofrådet Tanninen, som för närvarande förestår postdirektörsembetet, afreste genast till Kristinestad och förordnade derjemte en yngre posttjensteman att emottaga och förestå postkontoret dersammastädes. Efter ankomsten och sedan upptäckt blifvit, att till den anmälda insolvensen jemväl sällade sig balans i postkassan och tillgrepp ur peaningbref, vidtog hofrådet Tanninen förfogande om postförvaltaren Oppmans inmanande i fängelse. Så vidt man hittills känner, torde åtta bref hafva blifvit beröfvade sitt innehåll, uppgående till omkring 6000 mark. Man lärer ännu icke på siffran hafva konstaterat kassabalansen, men denna torde utgöra omkring 1000 mark. Postmästaren Oppman lärer under sin vistelse i Kristinestad hafva lefvat på stor fot. Han är gift och har två barn. Som det synes, har han funnit på utväg att lemna fängelset och rymma för att undgå rättslig påföljd. Nordslesvigska frågans lösning. Man vill i Wien veta, att de diplomatiska kretsarne med tillfredsställelse upptagit en plan om att till drottning Victorias afgörande hänskjuta frågan om de delar af Nordslesvig, der den i Pragfreden bestämda folkomröstningon bör ega rum, Officiöst meddelas fråa Köpenhamn, skrifver en korresp. i Wien, att konung Christians regering skulle med glädje (?) upptaga en sådan lösning, men icke vågat föreslå den i Berlin, emedan det skulle kunna der väcka misshag, och Danmark ej har någon rätt att taga initiativet. Furst Bismarck vill, såsom man vet, lösa frågan, heter det vidare i korrespondensen, och en sådan suverän som drottning Victoria, som är nära befryndad med båda nationerna, skulle verkligen kunna ombedjas att bestämma, hvad som i fördraget menas med de nordslesvigska distrikten. Korresp. tillägger: Den tid är för läage sedan förbi, då man i Köpenhamn ropade vallt eller intet. Danskarne skulle ru bålla till godo med hvad de kunde få, och de skulle gerna bevilja de tyskar, somdbo å det lilla afträdda området, hvarje eftergift i afseende på rätten att välja mellan de båda nationaliteterna. Di2— .