nållandena erhalllt, komme vid valet at olverståthållare städse att fästas afseende på förmågan att fullgöra här i fråga varande funktioner; men det framhölls af andra talare under gårdagens öfverläggning, att af den omständigheten, att en person är en skicklig administratör och duglig chef för den exekutiva makten, aldeles icke följer, att han är en duglig ordförande, och tvärtom. Det kan också lätteligen inträffa, att, om förhållandena föranleda regeringen att vid valet af öfverståthållare fästa hufvudsakligt afseende på andra egenskaper hos en i fråga kommande kandidat, än förmågan att föra ordet i öfverläggande församlingar, så kunna hufvudstadens kommunala korporationer få en ganska klen eller olämplig ordförande; eller tvärtom, om hufvudsakligt afseende fästes på ordförandeegenskaperna, staden komma att hugnas med en i öfrigt olämplig styresman. Båda delarne äro lika lätt tänkbara, men ingendera möjligheten för kommunen förmånlig, likasom det väl heller knappast kan vara för regeringen fördelaktigt att se sig i valet af personer, lämpliga för ämbetet, alt för mycket begränsad genom nödvändigheten att fästa afseende på möjligheten för honom att uppfylla alltför många och olikartade funktioner, tagande i anspråk mycket olikartade egenskaper. Det erinrades för öfrigt af den talare, som i går förnämligast förde talan för dem, som önskade reformen, att meningen alldeles icke var, att utestänga öfverståthållaren från det berättigade inflytande på de kommunala angelägenheternas handläggning, som bör honom tillkomma på grund af den erfarenhet och den ötverblick af förhållandena, som hans ämbete måste antagas gifva honom. Tvärtom ville man genom att befria honom från det tvungna ordförandeskapet, som de facto, om än ej de jure; nödgar honom att afhålla sig från deltagandet i fullmäktiges öfverläggningar, sätta honom i tillfälle att genom meddelandet af upplysningar och genom uttalandet af sin mening bidraga till ärendenas utredning och till genomförandet af beslut, dem han ansåge nyttiga och önskvärda. Det kunde härvid ha erinrats derom, att öfverståthållarens ställning inom kommunalropresentationen derigenom skulle blifvit alldeles den samma som konungens rådgifvares inom riksförsamlingen. Hur gagneligt deras deltagande i riksdagens öfverläggningar är, inses och erkännes af hvar och en, medan deremot väl icke någon kommit på en så oförnuftig tanke, som att sätta vederbörande departementschef på talmansstolen och derigenom utestänga honom från meningsutbytet, då ärenden, dem han handlagt i regeringen, förekomma till afgörande i kamrarne, Men just en sådan oförnuftig ställning är det, som man gitvit öfverståthållaren inom kommunalrepresentationen och som majoriteten inom den samma ännu är så ifrig att åt honom bevara, — ——— —— —— — — v Söderm. läns tidn. yttrar sig rörande det bedröfliga lif, som framträder vid de ännu här och der bibehållna marknaderna här i landet: Det torde vara klart för hvar oci en, som varit i tillfälle att betrakta det svenska folklifvet, sådant det uppenbarar sig vid större folksamlingar, att detta folk med sina många goda egenskaper dock har en sorglig benägenhet att hoppa öfver de gränser, som lag och ordning, sedlighet och tukt hafva utstakat Om detta är, såsom man någon gång hört påstås, en återstod och följd af det gamla berserksmodet, at den till sjelfsvåld fria nordmannaandan, af detta stolta medvetande, att hvar och en var en man för sig, så torde det dock få räknas bland de egenskaper, som det är större skäl att beklaga än söka bibehålla. Det äkta, sanna, kristliga modet är icke ett öfvermodigt berserkaraseri, den verkliga friheten är icke en frihet att lag och rätt till trots göra hvad ens egna dåliga böjelser kunna förleda en till, det berättigade personliga medvetandet om sin befogenhet och makt är icke detsamma som ett fräckt öfversitteri och benägenhet att träda andras rättigheter för nära. I trots af allt, som blifvit gjord till det svenska folkets uppfostran och förädling, ligger dock ännu på botten af folklynnet en stor rähet, som inga skolor mäkta borttaga. Och att detta ej blott är fallet med de lägre samsällslagren utan, att äfven de högre hafva sin andel deraf, derom kan man lätt öfvertyga sig. Man behöfver blott bevista ett s. k. dryckesgille af bättre karlar, eller man kan ju stanna en stund utanför en källare och lyssna till det råa skämt, det skrik och oväsen, som der förefiones. Denna råhet i sederna visar sig bland annat deruti, att svenskarne mer än andra nationer hängifva sig åt ett mer eller mindre öfverdrifvet förtärande af starka rusgifvande drycker. Vi beböfva icke gå längre än till våra grannar på andra sidan Öresund för att genast märka en betydlig skilnad. Hos danskarne företer folklifvet en helt annan gestalt än hos oss. Då här både höga och låga skola hängifva sig åt ett ymnigt förtärande af mat och dryck, ju dyrare dess bättre, för att kunna ha roligt, så roa sig de goda danskarna mycket mera och hjertligare med mycket mindre stoj och för betydligt billigare pris. Möjligen är detta ett i vårt folklynne så fast rotadt fel, att det kanske aldrig kan utplånas, men genom uppfostran och undervisning bör det dock kunna minskas. Intilldese vårt folk hunnit en sådan utveckling, att dessa yttringar af råhet finna allmänt motstånd och blifva föromål för det ällmänna föraktet i stället för att nu uppbäras af tidsandan och, om de anses för ett ondt, dock betraktas såsom ett nödvändigt ondt; intilldess en större folksamling i städer eller på landet, der tillgång på spirituosa finnes, kan försiggå utan fylleri, oljud, slagsmål och dylikt, till dess bör man så vidt mhligt förhindra dvlika folksamlingar. de der