Litteratur. Af Svenskt Blograsiskt llandlexikon, som utgifves af Herm. Hofberg på hr Albert Bonniers förlag i Stockholm, har ett nytt häfte, det femte i ordningen, utkommit, börjande med Fries, Bengt Fredrik, och slutande med Hallström, Ivar Kristian. Äfven i detta häfte lägger utgifvaren i dagen sin eminenta förmåga att koncist och likväl med smak framställa lefnadsteckningar af mer eller mindre framträdande personligheter. En ny del Smärre Berättelser af Fritz Reuter har på samma förlag utkommit. De äro just icke af någon betydelse, kanske till en del äfven underordnade, i hast nedkastade anekdoter med en lös ram omkring. Den första berättelsen ÅUtan hus och hem är hållen i den allvarliga genren, men visar ock, att denne ingalunda var förf:e starka sida; dertill saknar han för mycket en konstnärlig förmåga af komposition, ehuru signrerna dock i vissa momenter äro med talang framstälda och några karakterer, såsom den gamle stalldrängens och äfven den färförda, olyckliga Marias, äro korrekt tecknade. Vida fördelaktigare framträder Reuters humor i den följande berättelsen Doen som har tur, för bruden hem. De andra berättelserna äro, som sagdt, snarast anekdoter. Till sist är i samlingen intagen en farce, hvari fältmarskalk Blächer spelar hufvudrollen. Fastän stycket troligen icke skulle utöfva någon synnerlig effekt på teatern, är det likväl roande nog att läsa, och figurerna äro med förf:s vanliga humor tecknade. — Han är nu bortgången, den fryntlige diktaren, hvars verk vunnit en jemförelsevis stor utbredning hos oss, så att antagligen ej mera af hans hand skall blifva här synligt i tryck. På samma förlag harslutkommit i öfvorsättning från engelskan en roman i två delar, med titeln Tricotrin, historien om ett hittebarn och en landstrykare, af den på senare tiden populär vordna skriftställarinna som döljer sig under pseudonymen Qvida. Denna historia är ej af den strängt realistiska art, som nu synes nästan vara den förherskande på romanlitteraturens område. Fantasien har här ätven fått spelrum, och berättelsen vinner härigenom ej obetydligt i partisk behandling. Dock är stilen väl mycket öfverlastad i första delen: det är för mycket af det goda, och förf. gör sig skyldig till stundom tröttaade upprepanden, ej sällan i alldeles samma fraser, I andra delen har öfversättaren på eget bevåg åtskurit åtskilliga af dessa utväxter, hvilka hämmat berättelsens gång; handlingen rör sig derför här raskare och fängslar mera intresset,