och oberoende af de i SS 7 och 14 gjorda tidsbestämmelser med ärendet förfares, såsom i sistnämnda 8S föreskrifvet är. Göteberg den 29 September 1874, Då frih. af Ugglas på våren 1870 lemnåde sin plate i konungens råd, antogs dot temligen allmänt, att denna friherrens hastiga återgång till privatlifvet framkallats af den då och nu varande oppositionschefeas grefve Arvid Posses ogranlaga sätt att begagna sig af det fria tillträde han hade till då varande konungens person. Man aneåg det då också såsom ett moraliskt nederlag för nämde partichef, att hans inträdande i konungens råd näppeligen kunde sättas i fråga. Grosshandlaren, ordföranden för stadsfullmäktige i Göteborg och stadens ombud i Första kammaren ingick då som finansminister i rådkammaren på samma gång som hrr Adlercreutz, Bergström och Wennerberg. En af dessa hans då inträdande kamrater har redan förut afträdt från sin magtpåliggande och otacksamma befattning, bogagnande sig af utgången af un för tillfället kanske mindre betydande fråga af grundlagsnatur såsom skäl för sin asgång. Få se, huru länge den tredje stannar qvar. Den fjerde ansågs redan vid inträdet i rådkammaren mindre nära förbunden med de män, som man sedan ansett bilda en fortsättning af representationsreformens rådkammare, ehuru denna fortsätiningsministörs första man en gång var en af denna reforms motståndare. Att hr Wern likasom hr Adlercreutz ofta varit på väg att ledsna vid det mödosamma värsvet, kunna vi nästan antaga. Det var med mycken tvekan Han åtog sig detsamma. Medveten af att hafva varit en bland dem, som dels ifrigast arbetat för stateskickets förändring och dels stått bland de främste i yrkandet på vissa reformer i vår statshushållning, ansåg han sig dock böra trotsa såväl en svag helsa som en viss oförmåga att göra sig hörd i debatterande församlingar. Förmodligen anade han också då, att desamme, som föranledt hans företrädares afgång, älven skulle göra sitt bästa för att göra äfven honom lifvet surt. Det oaktadt gick han lugat och blygsamt, såsom det med: hans skaplynne öfverensstämde, att uppfylla, hvad han ansåg vara sin pligt. Och hade han den förmodan, vi här ofvan trott oss kunna förutsätta, så bedrog han sig icke. Sina mörka spådomar och hotelser vid representationsreformens genomdrifvande bidrogo de högadlige herrarna sjelfva att förverkliga, så mycket i deras förmåga stod, och hr Wern har nog haft sura dagar. Emellertid tro vi, att hans ihärdighet knappast skulle hafva svigtat ännu på en tid, om ej inom sjelfva regeringen uppstått en olikhet i uppfattningen af en fråga, i hvilken han hade för utpräglade åsigter för att gifva efter, helst då han ansåg, att alltför vigtiga praktiska skäl i fråga om den speciella skogslagstistningen för Norrbottens län talade för hans afvikande åsigt. Att han då skulle afgå, föll nästan af sig sjelf. Vi vilja icke nu för tillfället fästa oss vid de skäl hr Wern förut kunnat hafva att lemna sin plate. Det är nästan sannolikt, att man, om en ministöre Posse ingått, då det Abelinska förslaget kullkastades, vid den här tiden allmänt hade sett upp till C. F. Wern såsom kanske den ende lämplige att bekläda finansministerplatsen, men den urtima riksdagen och ministrarnes återtagande af deras portföljer hade förstärkt motståndarnes leder, och statsrådet Worn var nu inom riksdagskretsarne föga populär, ohuru — vi tveka ej att ytra vår åsigt — män med hans egenskaper, hans ljusa förstånd och stora arbetsförmåga parade med den strängaste redbarhet, äro mera sällsynta, än man kanske för ögonblicket tror, Vi torde återkomma till tal om den nu skedda ministerförändringen. Då vi gerna vilja se saken från den ljusa sidan, hoppas vi nu endast, att den beröring, hans efterträdare en tid haft med majoriteten i Andra kammaren, må göra hans arbete lättare, än hr Weerns varit. Annars blir det väl med tiden tungt nog, äfven om förnäma slägtförbindelser, stor rikedom och en framstående förmåga som riksdagstalare : hafva gjort honom vägen till taburetten ginare än för en del andra.