— Hvad hade fört henne till England? var den fråga han gjorde sig. Huru hade hon blitvit bekant med Desmond? Hade hon upptäckt mitt slägtskapsförhållande till honom ock med anledning deraf vändt sig till honom? Hade hon tagit honom till sin lagkarl? Trodde han henne vara enka? Namnet Dane Conyers borde, ehuru han kände mig såsom Rollyn Conyers, helt naturligt fästa hans misstankar på mig. Hvilket uttryck af fasa fick ej hennes ögon, då hon igenkände mig! Hvad vilja de göra nu? Ärrestera mig för tvegifte? De sågo ut som om de blifvit vigda. Men det kanhända, att de blott voro vittnen vid en vigsel. Jag måste veta detta. Om hon äfven begått tvegifte, behöfver jag kanhända hvarken frukta henne eller Desmond. Han befallde betjenten att öppna vagnsdörren, steg ur och gick långsamt till Oxford-street. Han ropade an en förbifarande droskkusk och lät köra sig till St. Justs lilla kyrka. Den var ej stängd. Han gick in. Presten hade gått, men klockaren var qvar samtalande med en af kyrkobetjeningen. Conyers väntade, till dess samtalet var slutadt, och närmade sig då klockaren med en artig bugning. — Ursäkta mig, sir, sade ban, jag såg en mängd folk nyss stiga ut ur er kyrka — det är ej en timma sedan — och jag önskar fråga om det var en bröllopsskara. — Ja, sir, svarade klockaren. — Jag trodde det, anmärkte Conyers. Damen liknade en som jag fordom kände och måste vara en slägting till min stackars vän, tror jag. Jag vill ej göra er något omak, sir, men jag beder er tillåta mig för ett ögonblick få se kyrkoboken. Och som jag ej kan erbjuda en gentleman någon penningbelöning, så tillåt mig lemna detta såsom bidrag till er fattigkassa. Conyers drog upp ur sin ficka fem guldsovereigns. Klockaren tog dem och släppte dem i fattigkassans låda. Dereftor bad han. den unge mannen följa sig in i sakri