gt motstånd af vissa ort intressen, som genom en sådan anordning skulle kunna anse sig förbisedde, och ecklesiastixministorn trodde sig samla tillräcklig popularitet för sitt medelvägsförelag genom att undanskjuta latinet samt göra tyskan till grundläggande språk. Äfven en ecklesiastikminister kan emellertid missräkna sig. Det försleg, som afsåg att försona alla möjliga åsigter, väckte, när allt kom omkring, en icke ringa motvilja på åtskilliga håll. Till och med rikedagen, hvars ena afdelning omfattat ecklesiastikministern med en så sällspord gunst, fann sig i år föranledd att förena sig med Första kammaren om den skrifvelse, hvilken nu som bäst utgör föremål för domkapitlene dlfverläggningar. Vi hafva vid ett föregående tillfälle påpekat antagligheten deraf, alt en kongl. proposition i eamma riktning torde komma att för riksdagen framläggas, trots alla do inaagor deremot, som helt säkert ekola göras från domkapitlens sida. Om, sågom vi hoppas, emellertid så blir fallet, hur skall det då gå med de alumner, hvilka ett eller annat år uppfostrats efter 1873 års halffärdiga skolplan? Realisterna få väl fortfarande tyska som grundläggande språk. Men de som skola ingå i latinskolorna borde hafva börjat med latinet och hafva nu i sjelfva verket börjat mod tyskan! Man invänder, att dylikt tillhör alla öfvergångar och kan icke bjelpas. Men hvarför göra öfvergångstiden så olidligt lång? Hvarför famla än efter den ena, än efter den andra organisationen, då man redan från början kunnat träffa den rätta? Det tillhör statsmannen att med skarpt öga urskilja hvilken denna är samt att sedan med kraftig hand söka genomföra densamma. Men statsmannen synes i denna fråga icke hafva varit tillhands och riksdagen har slutligen måst åtaga sig hans andel. Då Bandeletidningen haft den artigheten att återgifva en af våra uppsatser rörande Gotlandsbeväringen, återgifva vi här hvad II. T. senast, naturligtvis i sak (?), yttrat i samma fråga. II. T. återgaf vår uppsats så ofullständigt, att den blef litet karrikerad, hvarjemte en hop obefogade kursiveringar bidrogo till dess vanställande. Vi återgisva I. T:3 uppsats fullständigt och utan kursivering: -Göteborgs-Posten har i dagens nummer gifvit en utredning af domen öfver de gotländska beväringemänner, enligt hvilken denna dom skulle vara fullkomligt öfverensatämmande med lagen, mot hvilken G.-P. i öfrigt ej har något att invända. Då G.-P. haft endast samma lagbud att åberopa i detta fall, som af 038 blifvit förut anförda, lemna vi denna lagtolkning, åtminstone tills vidare, å sido. Deromot tillbakavisa vi G. P:s farbroderliga påminnelse om försigtighet, innan man fäller klandrande påståenden ifråga om domstolarne, omedan så mycken vigt ligger på allmänhetens höga tanke om deras oväld och rättvisa. Dock är G.-P. nog liberal att anse pressen Åberättigad att upptaga till granskning äfven domstoleutslag så väl fom offentliga myndigheters åtgärder i allmänhet, blott det sker med sörsigtighet. Klander öfver underrätters dom och vädjande till högre rätt är urgammal svensk rättighet, utan att domstolarnes oväld och rättvisa dermed anses blottstälde.) Detta sker ej ens, när högre rätt upphäft underrätts dom, såsom rätt ofta sker. Saken beror helt enkelt derpå, att lagen kan olika tolkas, äfven med största oväld och samvetegrannhet å de dömandes sida. Det var en vanlig sak, förr i verlden, på den konservativa sidan, att man, vid hvarje klander öfver en myndighets åtgärd, ropade på, att den offentliga myndigheten dermed blottstäldes inför folkets menin Det synes, som om man nu, på viesa bål ville börja åtarupptaga denna gamla sed, görande sig till målsman för hvarje myndighet, om hvars ofelbarhet i omdöme något tvifvel blifvit framkastadt. Doremot är föga att anmärka, men näppeligen gagnar man deras sak, som man så vill tjena, dermed att man utfar i mer eller mindre hätska och bånfulla tillmälen mot dem, som hysa annan mening. Det har varit G.-P. förbehållet att i detta fail taga till ordet på ett sätt, som ingalunda öfverensstämmer med pressens värdighet. När tillfälle yppas till ett vänligt ooh värdigt meningsutbyto i sak, föredrager G. P. att, utan minsta skäl, kasta sig öfver framställaren af en åsigt, som G.-P. ej delar, såsom vore han en dåre eller kanaljo. Icke att detta skadar, likasom det endast tillfälligt sårar, den sålunda förfördelade, men det är ett stridssätt, som röjer dålig sed och dålig uppfostran. Ordskifte, inför offentlighet bör dock föras annorlunda, än som möjligen kan tålas i ett mindre nogräknadt lag vid glasens klang, der det kan gälla såsom trefligt skämt att gifva hvarandra allehanda tillmälen. Om den aktning för sin mening som en äldre yrkesbroder på platsen möjligen kunde ha rätt att kräfva, vore det väl spildt tal att orda med G.P. . — — — ———