— Den gamla gniderskan! sade mrs Toplort. Huru kan hon tro, att ni skall få mat, husrum och kläder för en guinea i veckan? Jag visste väl, att hon var snål, men jag kunde ej tro att hon skulle behandla en dame på samma sätt som hon behandlar sina sömmerskor. Hvarföre begärde ni ej mer, miss? — Jag trodde ej, att hon skulle betala mer. När jag förvärfvat erfarenhet, skall jag kunna begära mer. — Men huru skell ni kunna lefva till dess? Det är frågan. — Den är lätt besvarad. Jag skall bibehålla detta rum, för hvilket jag betalar sexton shillings i veckan, inberäknadt ved och uppassning. Jag måste ha en varm och behaglig bostad att inträda i om qvällarne. Mrs Ryan skall låta mig stanna qvar i skolrummet mellan förmiddagslektionerna och aftonlektionerna, och då skall jag ha min egen frukost. Ett hvetebröd är tillräckligt för den. Jag kan lefva för fyra shillings i veckan, med de penningar jag redan har. — Kanhända, sade mrs Toploft tviflande; men det kallar jag ej att lefva. Om jag kunde nedsätta hyran för er, skulle jag göra det; men jag har min egen hyra att betala, och kolen äro förskräckligt dyra. Om ni kunde brodera, skulle ni kunna sälja arbeten åt bazarerna, och derigenom hade ni äfven sysselsättning under de långa aftnarne. Beryl insåg riktigheten häraf och beslöt taga lektioner i silkesbroderi. Att finna en lärarinne var ej svårt, och redan nästa dag tog hon sin första lektion af en fattig gammal dame, som hyrde ut rum vid West-end och rekommenderats af mrs Toploft. Följande måndag började Beryl sin undervisning hos mrs Ryan. Hon fann hennes barn bortskämda, olydiga och näsvisa, och hennes heta lynne var under den första och de derpå följande dagarne mer än en gång färdigt att uppblossa.