Ängsartyget Österbottens brand. Om denna ohyggliga tilldragelae innehåller Åbo Underrättelser töljande korrespondens från Björneborg, meddelad i N. D. Alleh. för i fredags: Knappt hemtad från den allmänna bestörtningen ofver denna till siba följder förskräckliga händelse, skyndar eder korresp. att meddela de tyvärr ännu icke fullständigt kända enskildheterna vid den sorgliga katastrofen. ; . På väg norrut hade ångfartyget Österbotten afgått från Rafsö hamn d. 20 d:s kl. 2 och tio minuter e. m. och hunnit bortom det knappt en halftimmes väg utom hamnen belägna grundet trekanten, då en af passagerarne varsnade, att eld kommit 108 i några tjärade drefbalar, hvilka befunno sig bland däckslasten. Superkargen, som genast underrättades härom, tillropade omedelbart den på kommandobryggan stående kaptenen om förhällandet, och ordres gafs genast att sätta sprutslangarne i tjenstbart skick. Elden spred sig emellertid med sådan hastighet, att dessa icke hunno angöras, ty på mindre än sem minuter var hela däcket midskepps i lägor, och den ganska starka vinden underhöll häftigt sagornas framtart. Derjemte hade order gifvits att med full maskin styra upp mot Räfsö strand för att i nödfall hinna sätta fartyget på bank, men lågorna hade inom få minuter tvingar så väl befälhatvaren som rormannen att lemna kommandobryggan, så att fartyget na gick för vina och våg, tills ängmaskinen af orsak, som ännu sväfvar i dunkel, stannade och ankare kunde fällas, hvarigenom fartyget erhöll en ställning, som ännu gjorde en del af däcket tör en stund möjligt att passera. Emellertid hade uppropet äfven nått de i salongerna vid middagsbordet sittande passagerare, hvilka nu, några och trettio till antalet, sökte att störta upp, på däck, och då däckspassagerarne inemot fyratio, redan förut voro utom sig af törskräckelse, uppstod ett förfärligt tumult, der intet kommando vidare kunde göra sig hordt. Befallning var gifven att göra fartygets alla båtar klara; men innan ännu krokarna till en af dem voro lossade, hade den fyllts af menniskor, och då de afskuros, kantrade bäten, hängande på bardtnerna, hvarigenom alla de dervarande störtade i sjön. En annan båt, som likaledes fyllts med menniskar, ehuru kaptenen och en med knif beväpnad man af besättningen der fattat posto för att hindra tilloppet innan tarkosten hunnit firas ned i vattnet, brast midt itu med samma påföljd för de innevarande, som drabbat de förre, och de tvenne öfriga båtarna hunno visserligen ned i vattnet, men sönderbråkades inom kort emot fartygets skrof. Med lågorna på ena och vågorna på den andra sidan sökte de ombord varande att med lifbergare och tåg bjelpa upp hvad som räddas kunde at olyckskamraterna i vattnet, hvilket äfven lyckades med en del, deribland kaptenen; men få hade väl vare sig från det ena eller andra olycksodet undkommit, såvida icke hjelp i yttersta nöden tillskyndat. Jag kan tyvärr icke lemna onämdt, att trenne fartyg, tvenne irån Åland, benämda det ena Emilia, det andra Lina, och ett svenskt vid namn abus, kunnat segla förbi dessa skräckscener, utan att lemna ringaste bistånd, fastän det af sjömän icke anses omöjligt att sådant af dem kunnat ske). Så icke befalhafvaren på norska skeppet Tellus, kapten O. Thorssen, hvilken frän sitt fartyg i hamnen varsnat olyckan temligen i början och genast med ett par man i sin skeppsslup seglade ut till stället. Desse djerfve och raske mån, som icke skyggade att gå det brinnande fartyget på litvet, ehuru masttopp och segel förkolades, upptogo från vågorna icke mindre än tio med döden kämpande, hvaraf sex nu tacka dem för lifvet. Kapten T., som äfven gick ombord, skall hafva varit kaptea Liljeqvist sedermera både med mandom och råd mycket bebjelplig i hans nu så ytterst svåra värf. För att antyda några af scenerna i detta förfärliga drama, må nämnas de af ögonvittnen besannade grunddragen till en af nämde raske män först omtalad episod. Med sin slup komne till närheten af fartyget, sågo de vid sidan af detsamma en qvinna med ett barn på armen, krampaktigt hållande sig i ett tåg, som hängde utöfver relingen. Då man med yttersta ansträngning hunnit den olyckliga till bjelp, störtar den arma modern sanslös i båten, men barnet — i vågorna der bredvid. — Andra bland de i vattnet nedtallna hade konvulsiviskt bitit eller hakat sig fast i tåg och spillror af båtarna och annat trägods, så att blod strömmade från dem. En, som simmande söker rädda sin drunknande moder, upptages sanslös från vågorna, och en syster håller med förtviflad styrka den andra invid båtsidan öfver vattnet, tills en stöt mot fartyget gör henne med säradt hufvud sanslös och vanmäktig, så att hon icke vidare kan bjelpas. Lyckligtvis hade bogserångarne Azalea och Salama, som en half timme senare skulle återvända till staden, ännu icke hunnit afgå, hvarför den förstnämnda, hvilken just hade en bogsering för handen, kunde först göra sig klar till bistånd och dess tidiga ankomst får man tillskrifva att större delen menskolif under de gifna förhållandena blef räddad. På tåg och bärlingar halade sig så många som kunde akterut ned frän Österbotten på bogserångaren, som jemväl upptog en del af dem, som ännu då i vattnet voro vid lif. Senare anlände)jemväl Salama med slackningsmanskap och pråmar för bergning af last, hvaraf likväl intet återvanns, hvarefter den brinnande ångaren efter hand släpades in i Räfsö sund invid Kallo lotsholme, der den hela natten igenom upplyste nejden med sitt hemska sken, som för de testa ännu då blott bebädade hvad som håndt. På Räfsö, dit de bergade, såväl lefvande som döde, omsider framskaffades, var jämmern hela natten igenom hjertslitande, icke blott bland de skeppsbrutne, hvarat slägt och vänner med ångest och oro sökte hvarandra, utan äfven bland de der boende, or Alla tre skonerter och enligt Satakantas uppgift förda, Emilia af kapt. Sjölund, Lina af kapt. J. Eriksson och Åhus af kapt. M. Eriksson.