anses hafva deri, att en af aparbarkens tjenstomän under så många år kunnat, utan att försnillningen upptäckts, tillegna sig sparbankens medel. Den allmänna meningen har tydligt nog gifvit oss sitt stöd, då vi framhållit, att det är svårt nog att finna ursäkt för i fråga varande vederbörandes sätt att motsvara det dem lemnade förtroendet, och det är väl icke mer än en mening om, att de borde, så vidt de förmå, söka af egna medel godtgöra, hvad insättarne hafva attfordra af sparbanken. Det moraliska ansvar, som drabbar styrelsen, skulle ökas, i samma mån som det kunde antagas, att dess medlemmar haft någon vetskap om, att nämde tjensteman redan förut vid handhafvandet af en motsvarande befattning vid en mera enskild affärsverksamhet oredligen förfarit, men man har sagt oss, att det, sorgligt nog, lärer varit förhållandet, att denna nu allmänt kända och omtalade omständighet vid den tiden, då Giltzau mottog sin befattning som kamrer vid sparbanken, doldes för dem, som då i främsta rummet bort få kännedom om densamma, och att han från dem, som skulle om hans föregående förhållanden upplysa, hade att förevisa rekommendationer, som satte hans redbarhet öfver alla tvifvel. En af dessa rekommendationer har nu öfverlemnats åt offentligheten genom en af aparbanksstyrelsen undertecknad i H. T. införd artikel. Det moraliska ansvaret blir härmed till icke ringa del öfverflyttadt på andra, om de ätven inför lagen stå utan skuld. Men saken har en annan, nu för ögonblicket vigtigare sida: det är dels frågan om, hvem det juridiska ansvaret kan drabba, och dels hvem som skall hålla insättarne i sparbanken skadeslösa. Vi hafva redan förut framhållit, att insättarne icke på några vilkor böra få göra några förluster. Då vi framhålla nödvändigheten deraf, att de må fullt uttå sin rätt, så fästa vi oss mindre dervid, att kanske en hop tanklösa bedömare kunna göra Göteborgs samhälle ansvarigt för den skada, som möjligen kunde tillskyndas dem: vi fästa oss mera dervid, att det är en stor del medellöst folk, som här äfventyrar att förlora sina små besparingar, och att sparbanksväsendet icke får uttsättas för den rubbning af det allmänna förtroendet, hvilken häraf kunde blifva följden. Insättarne må derföre hållas skadeslöse. Det är temligen påtagligt, att det är Carl Johans sparbanks styrelse; som skall se till, att så sker. Det torde då här icke bli mycket fråga om, hvem ersättningsskyldigheten bör drabba, men det blir deremot ett annat spörsmål, om vederbörande förmå att lemna denna godtgörelse, som för öfrigt är ett bra hårdt kraf, då de utan ersättning åtagit sig bestyret med sparbanken. Och för vår del må vi bekänna, att vi här icke finna rättvisa och billighet rigtigt sammanfallande. Carl Johans församlings sparbanks styrelse har väl också sett det från billighetens synpunkt — icke från den stränga rättens — då den anhållit, att Göteborgs sparbank måtte åtaga sig att bjelpa till med betäckandet af förlusten; men äfven från denna sida sedd, kan frågan anses mindre klar, då man väl kan spörja, om billigheten kan äska, att medlen just tagas från det hållet. Emellertid kan det väl hända, att styrelsen för Göteborgs sparbank tillstyrker, att det begärda bidraget lemnas af nämde inrättnings reservfond. Återstår då att veta, om sparbankens principaler hatva samma åsigt och om konungens befallningshafvande, i händelse af bifall från principalernas sida, finner lämpligt, att så förfares. Derom veta vi ingenting. Då det emellertid icke kan i fråga komma någon solidarisk ansvarighet för medlemmarne af styrelsen i Carl Johans församlings eparbank; då det väl också är antagligt, att en och annan af dessa ledamöter icke kan gälda, hvad som efter utredning skulle falla på hans lott; då det dessutom är all: sannolikhet för, att den rättsliga utredningen af hvars och ens ersättningeskyldighet skall blifva eå svår och krånglig, att dermed en betydlig tidsutdrägt blir förbunden, så äro vi åter, under de förutsättningar vi tillåtit oss göra, inne på frågan, hvarifrån mådlen skola tagas, för att insättarne utan tidsutdrägt må kunna godtgöras. Omständigheterna tala då högt för, att Göteborgs sparbank må göra allt hvad den kan; och, om vi ej misataga oss, torde denna inrättnings styrelse om också vara benägen att tillstyrka ett visst bidrag, också ej till hela den utsträckning, som Carl Johans sparbanks styrelse äskat. Men skall nu Göteborgs sparbank skänka dessa medel, om med kon:s befallningshafvandes goda minne så anordnas, att det ske kan? Det vore hårdt tör de välkända samhällsmedlemmar, hvilka, såsom vi tro, juridiakt kunna tvingas att ersätta förlusten, om de derigenom bragtes på obestånd, det vore mycket hårdt för dem — vi upprepa det — men vi må dock undra, om icke den allmänna rättskänslan skulle bäst tillfredsställas, om Göteborgs sparbank för att hålla insättarne skadeslösa garanterade dem deras rätt och förskotterade de erforderliga medlen, men sedan, så vidt möjligt vore, och i den mån ersättningsskyldigheten kunde utredas, godtgjorde sig hos dem, som lagligen kunde sådan ersättningsskyldighet ådömmas och vore i stånd att densamma utgöra, Vi hafva hört framhållas, alt detta vore att ställa kyrkan midt i byn, och den allmänna meningen torde ej vara rätt väl stämd för, att Göteborgs sparbank utan vidare.skänker bort 35 å 40,000 rdr i det afsedda syftet. För vår del hålla vi i främsta rummet på, att insättarne ej lida någon förlust. Huru man i äkriot halat hänr athlla aio för att handla am