man ej uppebålla sig vid de skolor, som förr ha svnnits och hvilka icke på långt när kunna sägas tilifredsställa nutidens Kraf. Man må emellertid ha alla skolor för ögonen och detta kan man äfven, då representanter funnos närvarande såväl från follskolan som från de högre läroverken. Tal. önskade, att de ord som i dag komme att tolkas, måtte gå som en väckelse igenom Skandinaviens länder, skolor, föräldrar, lärare, ett upprop till dem alla om att det måtte arbetas på att få de andliga och lekamliga krafterna i ett bättre förhållande sins emellan. Det är af mycken vigt, att barnen äfven i fysiskt afseende erhålla utveckliug; ty den andliga utvecklingen beror på den kroppsliga; der ej en frisk kropp finnes, der är icke heller en frisk själ. De första man härvid må vända sig till är föräldrarre. Dessa böra ju varmt intressera sig för barnen och likväl känna vi att mången far och mången mor sända sitt barn i skolan med den tanken: nu får läraren eller lärarinnan ta hand om det, så godt de kunna; nu få de bära ansvaret. Mången gång motsatte föräldrarne sig när det gälde barnets lekamliga utveckling. Tal. hade i Göteborg gjort många ersarenhetsrön i detta hänseende; der funnos flera som önskade att deras barn fritogs från gymnastiktimmarne, emedan dessa voro blott att förstöra dem. Andra sade så: Hvad skall denna gymnastik tjena till? Barnen hvila sig bara och leka bort tiden. Fd:äldrarne tänkte härvidlag icke på att barnen må ha frisk luft och rörelse för att sedan med lif och in tresse deltaga i undervisningen. Man har tänkt, att föräldrarne om eftermiddagen kunnat sysselsätta barnen med något kroppsligt arbete; men ofta läto de sina barn gå på gatan och göra ingenting. Om icke sålunda det rätta förhällandet mellan kroppens och själens utveckling är uppnådt, har äfven skolan i detta afseende stora synder på sitt samvete. Många lärare och lärarionor söka proppa i barnet så mycket de förmå, utan att då samtidigt skänka det någon kroppsutveckling, som är så nödvändigt för jemnvigtens skull. Tal. påpekade isynnerhet härvidlag om de unga mån man hvarje år ser anmäla sig till studentexamen. Huru svaga och tillbakasatta äro de icke i fysiskt hänseende; i hufvudet ega de visserligen kunskaper, kanske stora och gedigna kunskaper, men hvart har ungdomens liflighet tagit vägen? Huru svigtar icke kroppskraften hvarje gång det krätver en minsta ansträngniog. Talaren förklarade att några gymnasielärare togo barnens tid så mycket i anspråk, att de bokstafligen taladt icke fingo mer frihet eller motion om dagen, än gången till och från skolan. Talaren kände en man i Sverige, hvars kraft var bruten då ban kom till universitetet och att han sedan i 7 år måste hvila innan han på nytt kunde fortsätta sina studier. Det är äfven bevisligt, att en stor del dårhuspatienter bestå af unga män af den studerande ungdomen och grunden till detta förfärliga faktum är, att man icke förut gifvit dem tillfälle att utveckla kroppen samtidigt och i öfverensstämmelse med själen. Lärarne böra äfven för att afhjelpa detta göra mycket, de böra inrätta undervisningen så, att de upplifva barnens håg och deras lust till gagneliga sysselsättningar. Tal. önskade på samma gång att detta möte måtte till ländernas särskilda skolstyrelser uttrycka en önskan om att dessa för framtiden ville åtaga sig denna sak genom uppställandet af lagar och bestämmelser. Ehuruväl medlen för den kroppsliga utvecklingen i skolan äro mångahanda, må vi dock här tänka på gymnastik. Talaren kände icke hur högt denna stod i Norge och Danmark; i Sverige, menade han, var den ej som den borde vara. Efter hans åsigt består icke gymnastik i att man ställer barnet mot en vägg eller på ett golf och att det sedan gör några vissa rörelser, men att barnet fritt och sjelfständigt får utveckla sin kropp. Hvad den andliga utvecklingen angår är denna enligt tal. mening allt för stark i förhållande till den kroppsliga. Tal. ville derför uppfordra lärare och lärarinnor att tänka på, att barnet har en själ, med hvilken det står i beröring med den stora gudomliga anden. Vi må derför alla gripa saken an med odelad uppmärksamhet och på bästa sätt. 8 talare uppträdde derefter till förmån för hr Uddgrens äsigter, deribland svonskarne Liljegren, Embring. Segerstedt, Berg och Öederquist, samt finnen d:r Oscar Rancken. Ordföranden tackade för de många vigtiga bidrag dessa afgitvit för frågans utveckling, Mötets tredje ämne var: Om skolans och lärareståndets yttre vilkor i de nordiska länderna. Ordföranden höll i denna fråga ett sakrikt föredrag, hvilket med mycket bifall mottogs af mötet. Som jag i går förutseende yttrade mig, kom det i dag till ganska skarpa debatter och uttalanden mellan partierna, statsskolornas män på den ena och friskolornas, isynnerhet folkhögskolornas på den andra sidan. Det nästa ämnet: Om examen i skolorna var neml. en kinkig punkt för de sistnämda och en af deras korysöer, väl bekant här i landet, en ung student vid namn N. Sörensen, föreståndare för en folkhögskola i närheten af den lilla staden Soor uppträdde och hans våldsamma föredrag återgifves i korthet sålunda af en bland våra småtidningar. Sörensen gjorde förut en inledande anmärkning om att han visste det saken skulle framkalla strid, men han framkom vist icke med sitt ordande för att väcka strid. Straxt härpå började han att dundra mot examen, som han i hvarje fall fann alldeles förkastlig. Examen hade kommit in i skolan samtidigt med riset, den var ett nödvändigt ondt på den trälbundna skolan och en farlig fiende till friskolan, ett oåtskiljaktligt bjelpmedel för en andelös skola och en dotter till Pugeskolen, hvilken ej kan förskaffa den själens djupa vext som är upplysning. Tal. jemförde derefter examen med förhöret med en brottsling, ty på samma sätt som det vid ett dylikt förhör ej vore meningen att lära den anklagadde huru han skall begå brottet, utan endast att få ur honom huru han begätt det, på samma sätt förvärfvade man vid en skolexamen ingen kunskap, Examen injagade en feg rädsla i barnasinnet, gjorde lifvet tröttande och andelöst, afstympade kunskapstillegnadet i en rad enstaka led, hvilka ätven om de kunde fogas tillsammans till en organism likväl stode för honom som ett led-djur. Examen framkallade först jaget, derpå förslappning och likgiltighet; uppöfvade barnet i ytlighet den präktiga dygd som engelsmännen kalla humbug, framkallade högmod då eleven fick beröm och hat till lärare och medlärjungar, när de senare voro lyckligare; afundsjukans förpestande grönögda odjur kom dermed in i barnasinnet. Examens nytta var ingen. Värst var det då examen föregick i Guds hus, då gick det stundom kring för den stackars lärarens ögon och susade för hans öron, för honom som i sin stilla skola var ovan vid det offentliga uppträdandet, Tal. utbad sig till slut öfverseende, han visste att man af honom kunde vänta en mera utförlig behandling af detta ämne — nu var hela hans föredrag endast att betrakta som ett enda utrop: bort med examen! På det enstämmigaste ville ban till alla skolans vänner utropa: bort med examen! Efter detta tal sökte bl. a. svenskarne Johansson och Segerstedt att med grundliga skäl tillrättavisa Sörensen, men denne påpekade i ännu skarpare uttryck det absurda och förkzstlova I examensväsendet och blef slutligen