— I så fall, sade Florence, under det hon lade ihop notbokon och reste sig, är ni kanske eå god och i morgon tager med er Onsbla machree. Det faller af sig sjelft, att han infann sig den följande dagen och många påtöljande dagar derester, ända till dess dagarne blefvo veckor och dessa en hel månad. IIan viaato, att han handlade som en vansinnig, att den blomsterströdda stig han vandrade skulle föra honom in i en labyrint af törnen — att hvarje dag, som gick fogade en ny länk till den kedja, som botade att draga honom bort från ärans och pligtens väg; och likväl var ban i sina förbindelser icke i stånd alt slita sig lös. Han tröstade sig med, att ingen utom han sjelf skulle komma att lida af hans dårskap. Hvad skada kunde väl Florence hafva af en kärlek, om hvilken hon var okunnig? Hans ofrivilliga blickar — tonfallet i hans röst hade emellertid röjt hans hemlighet, nästan innan han visste, att han hade någon och ölvertygat Florence om, att hon var älskad; men derna öfvertygelse var ledsagad af en så pinsam känsla, att det var henne omöjligt att glädja sig deråt. De upprörda känslor han erfarit under de senaste veckorna hade helt och hållet kommit hoaom att glömma bort bretvet, men med Florence var det annorlunda. Brefvet fortfor alt vara för heane en ständig gåta och svårigheten att kunna bringa hans för handen varande tystnad och tillbakadragenhet i öfverstämmelse med hans lidelsesulla uttalande den