grymt intrång i hans praktik, hvilket tilltag han önskade att kollegium skulle efter förtjenst bestraffa. Kollegiets ombudsman antog sig mannen och med bans benägna bjelp blifva nu personerna i fråga tilltalade vid domstol. Hr doktor Aronson säges hafva utfört underbara kurer; de som säga sig af honom blifvit räddade, äfven här i Stockholm, kunna räknas efter tusental, och så förhåller sig äfven med de banksedlar, som gått hr provincialläkarens plånbok förbi. De medel hr doktorn använder med så afgjordt gynsamt resultat, äro särdeles enkla. Vi meddela fär ett recept å ett medel, hvarmed, såsom vi hört sägas, han botar lamhet, gikt, hjertlidande och — låtom oss nu icke misstaga oss — lungsot. Det lyder i sin enkelhet — allt sublimt är enkelt — sålunda: Rec. Krydor s. j. å. men 10 Frans. 5 Mel älje. 8. v. Aronson. För dem, som icke hafva studerat, utföra vi, med bibehällande af den ursprungliga ortografien, den sannolika betydelsen af chifsren, sålunda: krydor såm jag årdinerar men (endast) 10 Fransoser och 5 Melefolium äljest såm vanlitt. Det icke minst underbara härvid är, att apotekaren i Åsen (i Vestra Vingåker) med den allra största lätthet dechiffrerar hr doktorns märkliga recept och förstår att, med den ledning de gifva honom, tillreda dessa medel, som förläna sina brukare Metusalems ålder; mindre underbart är kanske, att hr apotekarens kassakista befinner sig särdeles väl af hr doktorns krydor. Detta sednare lär äfven vara follet till och med hos en apotekare i sjelfva hufvudstaden. Så när hade vi glömt hr doktorn, d. v. s. den som bar fullmakt at fakulteten och Sundhetskollegium. Han är nu 75 år fyllda, står således icke långt från grafvens brädd och har sorgen att på gamla dagar få upplefva dylikt elände I stället för att befria de Vingåkrare från hr doktor Aronson, hvarför söker icke kollegium att befria hr provincialdoktorn från äsynen af det elände den förre sprider omkring sig och hvarför förbjuder det icke hr apotekaren att vara hr Aronsons handtlangare? Hr provincialläkaren och hr apotekaren! När vi nämnt dem, behöfva vi då nämna andra förklaringsgrunder för hr doktor Aronsons underkurer? Äfventyrlig seglats. Sietlidne lördags afton anlände till Karlstad en ung engelsman, mr G. P. Cooley, efter att i en miniaturbåt, en kanot, hafva färdats genom åtskilliga vattendrag från Åmots jernvägsstation till Arvika och vidare till Borgvik och öfver Wenern till Karlstad. Seglatsen i och för sig skulle väl icke vara så synnerligen märklig, men då man tager i betraktande den lilla båten, som snarare kan tagas för en leksak än ett fortskaffningsmedel för en fullväxt menniska, så måste företaget anses för ett i högsta grad vågadt spel, som endast kan försökas af en exentrisk Albions son. Båten hvars bela tyngd utgör 70 engelska åöb. (pound), är tacklad med en mast och tvenne små segel hvarförutom finnes en enda åra med blad i båda ändar, för att i brist på vind paddla sig fram med. Den lilla farkosten är bygd af cederträ, nätt och prydligt arbetad. Förn och aktern, som äro skarpt spetsiga, äro däckade, och i midten finnes en cirka 17 alns öppning, just lagom för ensperson att sitta uti. Öfver denna öppning spännes en vattentät laka kring seglaren, för att hindra vattnets inträngande. Resanden medför i sin lilla kanot allt sitt bagage äfvensom kokkärl, för att sjelf bereda sina måltider; dessutom är temligen väl sörjdt för skyddsmedel i händelse af olycka medelst luftdynor, m. m. Färden från Borgvik till Karlstad företogs på fredags eftermiddag vid visserligen vackert väder, men tör en sådan farkost temligen hög sjö, och det är verkligen ett underverk att försöket lyckades. Också tillstår mr Cooley att han icke on gång till ville göra om det. Natten tillbragte seglaren i sin båt invid en holme, och anlände hit till staden såsom förut är sagdt på lördags eftermiddag. I Norge, hvarifrån mr C. ankom till Karlstad, hade han gjort resan i sin båt från Kristiansand till Kristiania. Mr C. afreste från Karlstad på måndags afton med bantåg och ämnar att från Södertelje till sjös uppnå Stockholm.