ait vara det än den andre, Victor SouOhard kanske uvdantagen, om han ej skrutit för mycket för sin vän Theodor. Denna misstanke har dock sina skäl, ty Sonchard bade blifvit en riktig typ af en egenkär narr. Han smickrade sig med att. kunna slå ibjel folk som flugor, och att bvarenda qvinna under tjugotvå är var förtvifladt kär i honom. Theodor hade emellertid ofta sett Victor tala vid Fanobetto något förtroligare än kassets öfriga gåster. Haa sade till sig rcielf med smärtsam vieshet: Åhon älskar honom, ja, bon älskar honom!— och han förbannade sitt öde. Jag reser min väg, kom Vietor en vacker dag och sade till bonom; -min far vill ej mer veta af mig; han påstår, att jag uppburit pengar för sex man, för hvilka jag ej redovisat. Vi hafva grälat, han bar sig ytterst dumt åt mot mig, och jag gafbonom en örfil. Kort sagdt: jag har uppgjort min mareheroute; jag far till Brest och går der ombord för en resa på Iodiop. Du förstår väl, att jag gått in vid flottan och blifvit marinsoldat. Låt osa nu taga hvarandra i famn min stackars Theodor; tänk på mig, sär du från höjden af dia balkong ser en vacker barnflicka eller en gubbstut med stångpiska. vOch Fanchette? djerfdes Theodor fråge, tar du henne med dig: Nej; men när jag återkommer, skall jag gilta mig med henne, det har jag lofvat; det hafva vi svurit hvsrandra. Jag har gifvit benne en riog, och bon bar gifvit mig en bårlock. Sa här. Viotor Souchard drog upp ur ein fieka en