Far och Son.) Roman af mrs Harriet Lew. (Ofvera från Engelskan). IIV. gedan hvar och en i den lilla gruppen för ett par ögonblick stått liksom fastvuxen på sin plats, vände sir Arthur sig bort från Lowder och Hester, bjöd Blanche armen och yttrade i en ton af kallt missnöje: — Jag tror, att vi göra bäst i att aflägena oss. Detta är ej rätta platsen, för er, bästa Blanche. Den stackars Hester vände blicken från baronetens stränga, allveriga ansigte mot sin man. Lowder var olldeles öfverväldigad af det missöde, som drabbat honom. Hans oskgråa hy, hans konvulsiviskt sammandragna ansigte, bars utspårrado ögon, allt utvisade, att han ännu ej återvunnit sin sjelfbeberrskning. Hans förfäran och sinnesrörelse väckte i Hesters sinne erinringen om den förklaring han nyss förut uttalat, att hennes närvaro på slottet Trossllian skulle, om den blefve bekant; bringa olyoka öfver honom. Glömmande sig sjelf i oron öfver sin man, sprang den unga hustrun mot dörren och ställde sig framför sir Arthur och Blanche med hopknäppta händer och bönfallando ansigtsuttryok. — Blifvon ej onda på honom! bad hon. Alltsammans är milt fel. Jag borde ej ha kommit till slottet — ) Forts, fr. N:o 159.