med rosenolja och sandelrökverk, att jag på flera dagar icke kunde få bort lukten deraf. Betelrod och Pan utdelades öfverallt. Kort sagdt, hela Bhownuggur kom i ett sådant tillstånd af öfverretning, att man i det nyktra England icke kan göra sig ett begrepp härom. Och så kommo brudarne en och en. De böllo icke straxt sitt intåg i staden utan blefvo inqvarterade hos förnäma slägtiogar i grannskapet tills bröllopsdagen. Då kom vid middagstiden en procession, längre och ännu mer bullrande än någon af de föregående, ut från gatorna under vajande palmgrenar och dallrande tamarinder. I spetsen gick den unge brudgummen för att hemta sin första brud — hon från Wudwan; derpå hela den bullrande mängden, som lemnade allt inhöljdt i dam efter sig. Thakoren var vid ett briljant lynne; han log och pratade med hoffolket och brahminerna, då han skulle gå att helsa på sin trolofvade, som i vagn mötte honom på vägen. Den unge thakoren steg af sin vackra ridhäst och sedan han tackat dem som vaktat hans dyrbaraste skatt (och lofvat dem stora skänker emedan de bragt henne frisk och sund till honom), gick han in i vagnen och satte sig vid hennes sida. Förr var seden att bruden skulle sätta sig vid mannens fötter för att tillkännagifva sin underdånighet. Vigseln egde derefter rum hos en nära slägtivg till thakoren, hos hvilken ingen europ fick tillträde. Ceremonierna voro för öfrigt ganska enkla: blommor ströddes, rökelse bäres omkring, gudarne åkallas, husgudarne hedras och sedan bruden bevittnats vara den rätta, öfverlemnas hon till brudgummen, som nu tager af henne den heliga hufvudbonaden och får en blick af ein äkta hälft — och dermed är allt färdigt. Sedan gick tbakoren ut för att visa sig för sina lojala undersåter, som helsade honom. Han var derpå vid ett särdeles godt lynne och tog sin brud med sig till palatset. Straxt efter förfor han på samma sätt med sin andra gemål från Gondul och genomgick samma ceremonier. Men innan de två sista akterna voro förbi, var det redan mörkt, så att vigselceremonierna måste försiggå på natten vid fackelsken. Och det var en lycka att icke hela Bhownuggur gick upp i lågor under all den mängd fyrverkerier, som afbrändes för att låta den natten förvandlas till den klaraste dag. a skulle man tycka, att brölloppshögtidligheterna voro afslutade. Visst icke. Dag efter dag fortsattes med audienser och processioner, hvarvid Thakoren visade eig med sina tätt beslöjade hustrur. Några af de andienser, hvilka jag bevistade, höllos i en ny jernpaviljong, hvars böjda hvalf, hvilande på fina blomsmyckade pelare, upplystes af färgprunkande lampor. På en å golfvet uppstäld tron satt Thakoren omgifven af sina statsråd och europeiska gäster. Framför honom utförde 15 af rikets första dansöser en dans på en stor Brysselmatta. Rökelse och blommor ströddes omkring, och två musikkårer, hvaraf isynnerhet den ena var ganska god, spelade omvexlande utanför ingången till paviljongen. Och der bakom kunde jag i det haltdunkla månskenet se de kringliggande gatorna samt på dem ett haf af hufvuden. Då och då hördes elefanternas trumpetliknande läte, allt efter som processionen drog förbi, och sändebud från alla håll af Kattuwar framförde sina herrskares lyckönskningar till den unge Thakoren. Som skänker. medfördes icke mindre än 73 hästar, de flesta af utmärkta raser. Dertill kom brudarnes hemgifter, bestående af kameler, elefanter och oxar; särskildt lade jag märke till en ung, ståtlig elefant med lifliga ögon. Det var en gåfva af bruden från Gondul. Hvad som dock mest intresserade mig att akåda, var brudarnes öfver all beskrifning rika och mångfaldiga utstyrslar. Bruden från Gondul hade, kan jag försäkra, i sina kistor omkr. 5000 silkeskjortlar. Må hon blott lefva så länge, att hon hinner slita ut allesamman! Wudwans hemgift i penningar var omkring 360,000 kr. och Gonduls lika så mycket, under det de tvenne öfrigas voro något mindre. Hvad resten af Gonduls utstyrsel angår, fick jag äfven tillfälle att se den, i det flere af statsministrarne följde mig upp i Thakorens palats, uti hvars ötre våningar alltsammans blifvit fördt. Jag har aldrig förr sett en sådan syn. Der voro hopförda en oräknelig mängd schalar, kläder, skärp, kåpor och annat af silke, med en sådan mängd guldoch silfverbroderier, att de voro aldeles styfva. Det var bl. a. en schal från Benares med gudarne broderade i guld och silfver på det finaste silke; en annan låg straxt bredvid med ett broderi bestående af små gyllene fåglar på en otalig mängd blommor. En af Kattywarschalarne kostade enligt uppgift omkring 12,000 kronor, och detta var i allmänhet priset på hvartdera af de öfriga plaggen. Mönsterna voro af allehanda slag. Bland de utstälda sakerna lade jag äfven märke till ett siltverflor besatt med små ljusblå och ljusröda blommor. Rundt omkring detta lågo en makalös samling af guld-, silfveroch bronskärl, ädelstenar, armband, näs-, öronoch fingerringar, massiva pannsmycken, bröstnålar, halsringar och halsband, blixtrande af topaser, opaler och perlor; dessutom rosenvattenaflaskor af rent guld, badkar och lampor af silfver, dryckeskannor belagda med dyrbara diamanter, ja, hundratals andra föremål till nytta och prydnad. — Och detta var endast en ringa del af blott en af brudarnes utstyrsel. Jag blef nästan stum af förvåning, då en af statsministrarne underrättade mig om, att jag knappt hade sett mer än 1,8:del af brudens från Gondul bemgift. Dea vackra, unga prinsessessan såg utan tvitvel på mig genom det tiocka förhänget, som dolde endel