på morgonen kom han att tänka på nödvändigheten af skenets behållande och reste sig från sin stol och gjorde sin toilett. ij Han var den förste i frukostrummet; hans ansigte var allvarligt, bekymradt, sorgset, men ett vänligt uttryck strålade i hans ögon då Blanche kom in i sin vackra morgondrägt. Hon kom fram till honom med utsträckt hand. Medvetandet af att de tillsamman delade hemligheten af Lowders brottslighet förlänade en viss skygghet åt hennes sätt. — Ni är blek, sir Arthur, sade hon med märkbar oro, mår ni ej väl? — Jo, Blanche, svarade han i det han sagta lade sin hand på hennes ljusa lockar, men nästan ögonblickligt drog den tillbaka, som om en sådan smekning hädanefter vore honom förbjuden. Jag mår väl, men jag har sofvit illa. De voro ensamma i rummet. Purmton och hans biträden hade ännu ej visat sig. Blanche lade sakta sin hand på baronetens arm och förde honom fram mot glasdörren. — Jag fruktar att jag gjorde orätt som omtalade den der hemligheten för er, sade hon. O, sir Arthur, jag har lidit så mycket sedan i går. — Sir Arthur! upprepade baroneten med ett mildt förebrående uttryck i tonen i det han blickade ned i det intagande ansigte, hvars stora, grå, oskyldiga ögon voro upplyftade mot hans. Så formel ni har blifvit, Blanche. Jeg märker att jag numera ej ofta hör det gamla förtroliga ordet onkel. Hvad är det som gjort er så förändrad? Flickans hand föll från hans arm. Hon vände hastigt bort ansigtot och sir Arthur såg ej den plötsliga rodnaden på hennes kinder och panna, ej heller blekheten, som efterträdde rodnaden. Han var tyst ett ögonblick, fruktande att han sårat henne. Derefter yttrade han sakta: N