bal, BOII Vänurar ac BISTla auBULnUL ul Åollmunens kamp, men kan man fordra den kallblodighet at de bombarderade, mördade och med mitraljöser beskjutne öfvervunne, som de segrande så fullständigt saknade? I det han derpå alldeles glömmer att tala om Kommunens mordbrännanden, öfvergår han till en skildriug af segrarenas gräsliga bedrifter, hvarvid Paris öfversvämmades af blod, och talar om de 15,000 lik, som lågo på gatorna, om den största skändlighet, historien ännu haft att uppvisa, i det en deputerad rycktes bort ur sin familjs krets och sköts, fastän detta skett genom en förvexling o. e. v. Derpå kommer hietorien om de stora grakvar, framför hvilka kommunisterna nedskötos med kanoner, om mördandet i fängelset la Roquette, der de fångne nationalgardisterna måste sjelfve nedskjuta sina medfångar och derpå, då de sullbordat detta arbete, sträcktes genom skott till marken vid sidan at dem, hvarefter alla liken, som påträffades i massor, bortkördes på kärror. Några små anekdoter, om hvilka förf. sjelf berättar Åatt de icke på långt när uppnå verkligheten, krydda den magstarka anrättningen. Efter morden och häktningarne, hvilka fylde alla den franska flottans fartyg med fångar, kom törtalningshögtidligheten, hvilken isynnerhet gick ut ölver Rochefort. Den stackare karlen beskyllades för allt möjligt, han hade låtit sina bara dö af svält och hade nära dödat sin far, han hade varit tilltalad för stöld, och vid undersökningar, som anstälts i hans bostad, hade man funnit en stor del af de konstskatter, som stulits från Thiers, samt flera af taflorna från Louvren — så gick förtalet. Läsaren må som motsats härtill få.del af det samtal, den ädle mannen hade med sin vän Olivier Pain, under det de befunno sig i Nya Kaledonien. Kan ni stå ut med att lefva såder, hela 6,000 mil från edra barn? sporde Rochefort. Nej! ljöd svaret. Det är således dessa kära oumbärliga varelser, som vi i sjelfva verket hafva att tacka för fribeten, om vi älskat dem. mindre, skulle vi troligtvis icke utsatt oss för döden för att återse dem. Det är isynnerhot Villemessant, utgifvaren af tidn. Figaro, som förtalat Rochefort, och denne man, hans förre gynnare, får också sina beskyllningar betalta med ränta; han bar sjelf varit skulden till, att hans mor och syster togo lifvet af sig för hungers skull och efterlemnade på sin dödsbädd ett bref, hvari de förbannade bonom, under det han sjelf förstörde sina penningar i spelhålor. Derpå följa historier om plundringar och häktningar samt alla de orättvisor, hvilka härvid i massa begingos. Marquisen af Marguerie sökte att befria sig från en ovän och lät häkta bonom, och de fängslade fruntimren bevakades af män, för hvilkas okyska blickar deras chef gjorde sig ett nöje att utsätta dem, då de gingo till sängs och stego upp, men alla dessa hela och halfva röfvarehistorier äro icke värda att tala mycket om, förutom en som är i hög grad betecknande — för den dygdiga Rochefort sjelf. En ung skådespelerska, känd i Paris för den lätthet, hvarmed hon i det enskildta lifvet aflägger den oskyldiga mine, hon bär på scenen, skref till Rochefort i sängelset, hvilken hon kände, och frågade honom, huruvida han icke kunde gifva henne ett råd nu, huru bon skulle kunna få sin broder, som var fängslad, på fri fot. Den ädle Rochefort hade ej något bättre råd att gifva henne, än att uppmana henne att personligen besöka fångvårdestyrelsens president, vid hvilket tillfälle hon naturligtvis icke borde uppträda som den oskuldsfulla ingenue; bon uiverkade sin broders frigifvande, och hvad tröstlösa familjer icke kunnat åstadkomma med alla sina böner och tårar — skrifver den store moralisten — det vann denna gatstrykerska genom sitt första leende. Nu följa i ordningen skildringen af domen, öfverförandet till Nya Caledonien, hvilket framställes som ett nytt sätt att taga lifvet at folk, guvernören på Nya Caledonien, ett odjur i menniskohamn, om hvilken de franske sjömännen kunna tala med fasa och förakt, och slutligen den stora, den vigtiga upptäckt, Rochefort här gjort och för hvars skull allena det var en lycka, att han kom dit, neml. att det idkas slafhandel i Nya Caledonien, ett faktum som han likväl hoppades, vatt regeringen, så usel bon än är, icke har någon kunskap om. Till sist blir vistandet der odrägligt, och den vanära, som slashandeln bringar öfver det franska namnet, bidrager ej litet bärtill, men flykten är svår, ty de äro utsatta för att bli uppätna antingen af vildarne i land eller af bajarne i hafvet. De vilja dock helst riskera det senare; han och hans vänner öfva sig i simning, de stanna två, tre timmar i sender i vattnet, träffa aftal med kaptenen på ett engelskt skepp, vch under en kolmörk natt simma de ut till detta, en tur som skulle kosta dem lifvet, om kaptenen icke skickat en hvalsångarebåt dem till möte. Efter tre års förlopp har Rochefort återvändt till lif och ljus, och han begagnar detta festliga tillfälle till att öfverösa marskalk Mac Mahon med en oerhörd massa af gemenbeter. Bazaine var ven svart skurk, och att Mac Mabon benådat honom, gör honom till hans medbrottsling. I hans person ha vanära och nederlag stälts i det franska folkets spets, han har mördat de och de förtjente männen, han har sålt landet till Preussen, denno be römde sårade (vid Sedan), hvars berömmelse och sår man aldrig kunnat upptäcka. Och denne gamle knäfvelborr, denna tropiska svamp från Algier skall i sju år hålla Frankrike under sitt herravälde. Det finnes blott en sak, som synes Rochefort nästan lika galen, neml. tanken på Henrik V:s tronbostigning, och han har ej så uttömt sitt lager af i skymfliga tillmälen, att ban icke kan ännn Anta artikaln mad an anlva åt nrotondontan