gor denna grund för sedelutgifningerätten, med angifvande af andra grunder i stället för denna och med det tillagda vilkoret, att banken för grundande ef sedelutgifningsrätt på fordringar endast behöfver hafva inne 10 4 af grundfonden i gällande guldmynt. Att de fördelar, gom häraf beredas, hufvudsakligen endast skulle komma en del sedelutgifvande banker till godo — och detta i högre grad i samma mån som deesa banker drifva en större utlåning och hafva sing hufvudkontor i närheten af guldmyntskällorna i Stockholm och Köpenhamn — den anmärkningen har här och der redan blifvit framkastad, men vi vilja icke nu fästa ose vidare vid densamma; änskönt vi, då vi tagit i betraktande å ena sidan de nya förbindelser, som åläggas de enskilda sedelutgifvande bankerna, och å andra sidan de krafter, som vid beslutens genomdrifvande ansets hafva varit mest verksamma, icke glömt Virgilii bekanta vers, som öfverallt blifvit till ordspråk: timeo danaor et dena ferentes. Hvad som förefaller oss alldeles säkert, är att riksbanken kommer att förlora en god del af den vinst den haft deraf, att de enskilda bankerna hittills sett sig tvungna att hålla stora vexlingskassor i riksbankens sedlar, förutom det att riksbanken väl får svårt nog att förse de enskilda bankerna med guldmynt, om också nämda inrättninga hittills förnämsta auktoritet, med erkännande af denna svårighet, dock lagt sitt ord i vågskälen för det af riksdagen nu fattade beslutet. Bland de nya förpligtelser, som påläggas de sedelutgifvande bankerna, utöfver hvad som ofvan blifvit sntydt, må väl främst framhållas, att bankernas sedlar skola invexlas med guldmynt. Man har å ena sidan påstått, att denna skyldighet icke skulle blifva särdeles tung; det är också antagligt, att t. ex. Stockholms och Skånes enskilda banker icke skola känna den tryckande; men man har å andra sidan också påstått, att en del banker, som nu äro sedelutgifvande, möjligen skulle finna den så besvärlig, att de skulle kunna blifva betänkta på att afstå från sin sedelutgifningsrätt. Hvad som härigenem skulle vinnas för det en tid så ifrigt framhållna syftet, att riksbanken ensam skulle få utgifva sedlar, må så mycket hellre anses oberäkreligt, som det tyckes. som om allmänna meningen nu vore minst lika myeket som någonsin tillförene böjd för att bibehålla de enskilda bankerna vid denna deras rätt, af hvilken mån ja väntar att allmänheten skall hafva motsvarande eller stegrad fördel, ju mera den kan anordnas med starkare kontroller, på eamma gång bankinrättningen af densamma kan bereda sig den beräknade vinsten. Hvad som deremot är lättare att förutse, det är, att vissa större bankinrättningar härigenom få tillfälle att lättare uppehälla en konkurrens både med riksbanken och med da genom läget eller andra förhållanden mindre lyckligt lottade enskilda bankinrättningarna, en konkurrens, som visserligen kan medföra de förstnämda bankinrättningarnas oumtvistade -pröpondsrance men alldeles icke skall medföra någon minskning i deras sedelutgifning. Man skulle till och med kunna tänka sig, att en icke sedelutgifvande bankinrättning på ort, der annan cedelutgifvande sådan funnes, stode i närmaste förbindelser med sedelutgifvande banker å annan ort. Man skulle kunna tänka sig, att den ieke sedelutgifvande banken, för att göra konkurrenten oskadlig för sig, för sin sedelutgifvande allierade presenterade så stora belopp af konkurrentens sedlar till inlösen med guldmynt, att denne derigenom kunde bringas i betydlig förlägenhet. Detta vore så mycket lättare, om den bank, hvars ställning man ville försvåra eller göra brydsam, hade sin verksamhet på en ort, der en liflig handelsrörelse med länder, som ieko med oss hafva någen myntkonvention, oupphörligt starkt anlitade bankens guldmyntkassa. Men vi vilja icke förnteätta, att man skall tillåta sig dylika spratt, ehuruväl ett betydligt belopp norskt guldmynt, som för icke så lärge sedan presenterades till al-pari-inlösning i Stockholms enskilda bank, gaf allmän: heten en liten vink om, att de operationer, som företagas af våra bankinrättningar, icke alltid uten särskild förklaring kunna af densamma rätt uppfattas. i Bestämmelserna i 5 30 af den väntade nya banklagen, att bankbolag, om behofvet kräfver och Kon:s befallningshafvande deriill gifver sitt tillstånd, får använda större eller mindre del af grundfondssäkerheterna, har tått den skärpning att bankens sedelutgifningsrätt i sådant fall skall minskas med ett belopp motsvarande en sch half gång det värde, hvartill de föryttrade säkerheterna varit uppskattade. nenna dkärrnina tvakag ooas dock vara