visiter och gjorde oss nöjet at instruktiva samtal i åtekilliga ämnen. Flere af dem talade engelska, franska och tyska. Sedan vi tillbragt 2 dagar i Upsala, fortsatte vi resan till Dannemora. Termometorn stod på — 400, och vi togo gerna en liten rast på gästgifvaregårdarne för att värma upp oss. På en af dem, ett trähus med ett stort rum, uppvärmdt af en tegelstensugn, var en gammal qvinna sysselsatt med att undervisa ett dussin barn af 7—10 års ålder. Tillfrågad om hon förestod en publik skola, upplyste hon oss om, att hon hade flera egna barn, som kon underviste, hvarvid grannarne brukade sända siva barn till henne för att deltaga i undervisningen, för hvilket man betalte henne med kornmjöl, kål, bönor och andra vegetadilier, som häromkring odlades. Hon tycktes vara riktigt stolt öfver att få främlingar till åbörare och lät sina lärjungar läsa för oss och besvara frågor ur Lutbers katekes, hvilket de gjorde ganska bra för sin ålder. På golfvet salt en liten gosse, 18 månader gammal, med en sked i handen och en skål med något slags gröt eller välling framför sig. Omkring honom sprungo ett par grymtande grisar, som gjorde anfall på anfall för att komma åt innehället i skålen, och det var rätt putslustigt att se, huru den lille slog dem i hufvudet och sökte drifva dem andan med sin sked, hvilken han dock ej hann att söra till munnon förr än de voro åter. Vi anlände till Dannemora nära kl. 12 på middagen och väntade vid öppningen till det förnämsta schaktet tills vi skulle få höra sprängskotten nedifrån grufvan. Malmen är inbäddad i klippan, som borras och spränges med krut. Skotten antändas efter regeln vid middagstiden, och för oss, som stodo vid randen af det 500 fot djupa schaktet, läto explosionerna som en väldig åska i jordens inre. Sedan förberedelser för vårt nedstigande blifvit gjorda, inkröpo vi tre personer i en stor tunna, på hvars kant stod en grufarbetare med pipa i munnen, fasthållande sig med ena handen i dun ståltrådslina, med hvilken tunnan nedsänktes, och hållande i andra handen ett torrvedsbloss, hvilket var nödvändigt för att skingra mörkret i det djupa schackt, i hvilket vi nedstego. På ungetär halfva vägen ned erfor jag en obehaglig känsla af som det tycktes er kall Juftström, men fick snart se att det var en annan tunna som mötte oss på väg uppåt. Denna var full af malm och upptordrades med samma vindspel som sänkte den tunnan, i hvilken vi befunno oss. Nedkommen till grufvans botten, funno vi den indelad i en mängd rum och gallerier upplysta af eldar, som underhöllos at arbetarne på de ställen, der borrningar pågingo, och liknade lika många sådana lueteldar som i vår stad upptändas vid valtillfällen. Vi vandrade omkring en betydlig distans emellan dessa eldar, af hvilka många under vintern hållas brinnande för veckor, och funno temperaturen här nere betydligt högre än uppe på jordytan. Dessa sebackt hatva blifvit bearbetade under mer än tre århundraden och lemna det bästa jern i verlden. Mycket at detta går till England, der det står i högre pris än något annat jern och förarbetas i stor skala till stål. Vi voro glada att snart åter befinna oss uppe på jorden i det klara dagsljuset, efter att ha varit nere på ett djup, till hvilket flertalet af menniskor väl sällan nedstiger. ; Återkomna till Upsala sammanträffade vi der med de vänner, som på uppresan så bjertligt mottagit oss, och följande morgon en at dem, en officer vid svenska flottan, som hosökt Förenta Staterna, följde oss på vägen till en gästgifvaregård, som hette Alsike, der han öfverraskade oss med att ur sin släda framtaga en väl fylld matkorg samt en flaska vin. Den senare skulle dock ej bereda oss något nöje, ty vinet hade under vägen förvandlats til is. Efter att på återresan ha uppehållit oss ett par dagar i Stockholm, återvände vi till Göteborg, der vi avgenämt tillbragte vintern, ofta inbjudna i svenska familjer. I fru Becks familj fortfor jag att inhemta svenska språket och göra mig bekant med landets. seder, hvilket; kom mig väl till gagn i mina affärstransaktioner. Om våren 1811 funno sig amerikanarne i Göteborg missnöjda äfver att koneulatet (eller snarare konsulatets sigill) innehades af en engelsman, eom tecknade sig vacting american consul, och hvars anktoritet var tvifvelaktig, hvarföre de sammankommo och utsågo en komits för att af honom begära upplysning om med hvad rätt han handlade som amerikansk konsul, Det befanns då, att han många år förut varit biträde ho: dåvarande konsuln samt, vid dennes frånfälle gift sig med hans enka och sålunda kommit. besittning af Förenta Staternas sigill. Efter donna upplysning hölls ett nytt möte, vid hvil ket fattades den resolution, att ifrågavarande person ej vore berättigad att innehafva kon kulatet, och att auktoriteterna derom skull underrättas. I enlighet med denna resolatior olrvats 4ill omar kaoanagira mäÄnjafarn i Ntnnkholn