fullbordande. I en nyligen utkommen störrpolitisk skrift (Des deutschen Reiches Aus bau af dr Lodersteger) uppställes en he följd af nya förslag, genom hvilka Tysklanc skall komma att utvecklas till den lkraftigaste embetsoch helstat i vearlden-. Förf. 8ö. ker deri bevisa, att de 21 småstaternas forfattningar stå till en del i uppenbar strid med rikeförsattningen och att det ej kan vara tal om en sund utveckling af Tyskland inre förbållanden, om man icke enas om, att småstaternas representationer blifva sammanslagna till 4 eller 5 gemensamma landtdagar (sannolikt som öfvergång till fullständig indragning i riksparlamentet); att en författningenorm fastställes för alla sörbundsstater, och slutligen att den tyska riksdagen sammansättes af medlemmar af dessa 4 eller 5 landtdagar, Om rikets icke-tyska beståndsdelar yttrar samme förf. sig slutligen rosigneradt. Han menar, att danskarne i Slesvig och polackarna i Posen otvifvelaktigt skola fortsätta sitt sega motstånd mot rikeförfattningen och under inga omständigheter deltaga i embeteverkets främjande. Deri har han tydligen ockeå rätt. Deremot tillbakavisar han Elsas-Lothringens anspräk på att blifva betraktade som en icketysk nationalitet och antager, att det ej skall behöfvas 50, än mindre 100 år för att göra lem lika så tyska som de voro i det sjuttonde århundradet. I allmänhet taget egnar den tyska pressen icke på långt när samma uppmärksamhet som förut åt den nationala rörelsen i le införlitvade gränslanden, sannolikt i den anken att det hela är en fråga beroende af veta som är mäktigast; gång efter annan pprepa tidningarne fordran på en kraftig föryskning och helsa vanligen med oskrymtad illfredsställelse alla de åtgärder, som omeelbarligen eller medelbarligen syfta mot detta nål. Om någon medkänsla med de undervungna mindre nationaliteternas lidanden är det ällan fråga; om sådana yttringar af sympati ch billighetskänsla händelsvis framkomma, amkomma genast invänningar mot denna öfervunna ståndpunkt.