från forna bättre dagar, att de äro ett tomt qvitter inom en ytterst inskränkt skala. Vi hatva sjelfve jemväl gifvit uttryck åt samma klagan, i synnerhet då vi jemfört det, som hos oss åstadkommes, med t. ex. hvad vårt broderland Norge alstrar. Men å andra sidan bafva vi dock funnit en tröst deri, att det icke är synnerligen bättre bestäldt inom diktens lunder i andra land, der civilisationen gemonligen säges hafva sina brännpunkter. Man kan emellertid ej undgå att erkänna, att krafter arbeta inom samfundet, hvilka helt visst skola en gång drifva skalderna fram att som de gamle profeterna i gripande stancer ropa till menniskorna, att de skola: bättra sig eller omgjorda sig med sitt svärd för att skydda folkens individualitet och fosterlandets gränser, religion och egande rätt. Hvad det en gång skall blifva af den våldsamma kamp mellan kyrka och stat, som inledta, af den strid som pågår mellan vetenskap och halft religiösa medeltida föreställningar, mellan tro:och veta, af den förbittrade brottning som eger rum mellan klasserna — det är naturligtvis omöjligt för mensklig tanke att kunna tälja. Men det kan man säga, att allt detta innebär stoffet till nya och fagra blommor i diktens gårdar, grundtonen till väldiga skaldeslag, då en gång den kraftiga havdlingens tid är förbi och folken åter kommit till det lugn, som af sig föder betraktelse och reflexion. Den t. ex. i Tyskland nu blossande kampen mellan stat och kyrka erinrar i vissa delar om den strid, som under den allmänna reformationens dagar pågick äfven i vårt land mellan konungamakt, såsom representerande staten, och kyrka. Alla våra litteraturhistorici äro ense om att beteckna denna handlingens tid hos oss såsom ytterligt mager och torr, hvad poesiens konst. beträffar; men ur densamma utvecklade sig efter hand både vetenskap och konst, hvilket de nu ifrigt pågående forskningarne på historiens och den äldre litteraturens område gifva tydligt vid handen. Fastän sjelf mager på diktalster, hade vår reformationstid i sig stoff, som lämpar sig för skaldens bearbetning i framställningen af de djupa sociala brytningarne. Ännu i dag se vi ock diktare vänd eig med en viss förkärlek till den tiden, såsom erbjudande jemförelsepunkter med det närvarande, och föreliggande stora berättelse Olof Tyste hvältver sig äfver derom. På sjelfva reformationsrörelsen som bakgrund aftecknar sig berättelsens erotiska fabel om Olof Tyste och Vadetenanunnau, hvilken finnes meddelad afCelsius. En ung man, Olof Tyste, älskar en rik köpmansdotter i Vadstena och älekas af henne tillbaka. Den senares föräldrar vilja ha henne rikare gift, men då hon ej vill gifva vika, sätta de henne i kloster, hvarifrån Olof Tyste med en väns tillbjelp frälsar henne. Presterna, som känna sin ställning vacklande, äro derför så mycket ursinnigare öfver detta klosterrof. Biskop Brask låter lysa dem i bann öfver sitt stift, hvilket då var något förfärande. Ingen vågar hjelpa dem, De bo i en eländig, förfallen koja, tillsislutligen riddarens vän kommer och råder dem att begifva sig till konungen. Följande hans råd, anropa de kung Gösta om hjelp; och han, som gerna upptager detta nya bidrag till kampen mot kyrkan, skyndar att taga dem i sitt skydd, och de bli omsider förenade med föräldrarne samt lyckliga. Ämnet är ofta begagnadt i svensk dikt, likasom det för öfrigt särdeles lämpar sig derför. Och hr Hallbäck har onekligen med aktningsvärd talang behandlat det. Hans berättelse är enkel och konstlös, men måhända något för vek för att kunna sätta läsaren i den stämning, som höfves. Ej heller synes han oss hafva gifvit fullt uttryck åt sjelfva det stora roformationsarbetet eller de rörelser, som då arbetade inom samhället, fastän det i dialogerna stundom sramhålles, huru föga rot den katolska kyrkans dogmer verkligen hade hos de bildade klasserna och huru marken der var beredd för den stora förändringen, för att icke säga föryngringen. Det hela gör derför i viss mån intrycket af en modern kärlekshistoria i medeltidsmasker. Men ganska ofta förekomma i berättelsen inkastade ställen af verklig poetisk fägring, såsom ett par folksägner om Vettern och Visingsö. Lyckligast är kanske diktaren i sina naturteckningar, hvilka äro oftast ypperliga, varmt kända och med poetisk känsla samt konstförfarenhet återgifna. Den formella behandlingen är äfvenledes god, och författaren har med urskiljning valt ett versslag, som lemnar honom medel att gifva en viss omvexling åt formen, utan att det inverkat menligt på rytmen, som förtjenar att prisas. För att sammanfatta oss i korthet, hr Hallbäck har här åstadkommit ett ganska aktningsvärdt arbete, rikt på varma tankar och allt igenom förrådande en sinnets renhet, som gör don enkla berättelsen behaglig och värd att sättas i äfven den unga qvinnans hand. Diktaren förtjenar desto mera att lofordas, som han vågat sjunga i vår på dylik diktart mer än lofligt fattiga tid; och vi hoppas, att han med en stigande inre utveckling samt tankens och själens mognad skall låta denna dikt efterföljas af andra verk, der mera energi och djupare blick för det stora i de andliga rörelserna skall visa sig. Ä Fran Hufvudstaden. G.oraldirektyör Roos som för någon tid