— Dr Spezzo har ej haft min erfaronhet i botandet af hufvudsår, sade röfvar-doktorn stolt. Låt mig se på gentlemannens hufvud. Popley steg åt sidan för att lomna honom plats. — Håll lykten just så här, sade doktorn. Popley tog ner lyktan och höll den så, att strålarne föllo rakt i det gapande såret. — Ett styggt sår! utbrast doktorn. Mycket styggt! Undrar ej på, att dr Spezzo uppgaf hoppet. Sade doktorn hvad det var för ett slags skada, som förorsakats genom såret ? — Han sade, att bjernan var förlamad eller någonting i den vägen, svarade Olla. — Snick snack! De der stora doktorerna ha alltid stora ord i beredskap! Jag kan säga er huru saken hänger tillhops, signorina. Ett stycke af hufvudskålen har drifrits emot hjernan. Jag torde vara i stånd till att hjelpa honom, det tror jag. Men otvifvelaktigt är, att ni skall finna någon skicklig engelek eller fransk läkare, som kan återställa honom. En skymt af hopp framlyste i Ollas ansigte. — Ni tror således ej, att han är sinnessvag utan hopp om att bli återställd? — Jag tror det ej. Naturligtvis är det möjligt att han aldrig kan bli fullkomligt återställd — mycket möjligt! Men jag tror, att det är god utsigt till, att han skall bli frisk. Om signorinan ville tillåta mig att undersöka såret, torde jag komma att bjelpa honom. Olla tvokade. Hon försökte läsa i mannens ansigte, men kunde deri ej se något annat än yrkosnit. Som hon trodde, att han menade ärligt och ej ville skada hennes skyddsling, var det temligen naturligt, att hon lemnade sitt samtycke till röfvaredoktorns begäran. — Ni ken undersöka såret, sade hon långsamt; men skada honom ej.