Om man finge tro alla de officiela eller mer och mindre officiösa förklaringar, som afsifvas, skulle Earopas himmel hänga med fredevs lyror alldeles full och vår gamla verldsdel hafva att motse en längre fredsperiod, fastän en och annan tviflare icke kan afvisa den sörstulna tanken, att freden skall komma att vara nätt och jemt så länge, som de båda makterna på ömse sidor om Rhen skola behöfva för sina förberedelser till ännu en, kanska afgörande tvekamp. Vi hafva förut ätergisvit i telegram rygke. kejsarens försäkringar till den i London honom uppvaktande diplomatiska kåren, att Rysslands politik endast är riktad på den europeiska fredens bavarande, i hvilken sträfvan han hoppades på biträde af Europas hufvudmakter. I anledning häraf säger Times i en ledande artikel, ur hvilken ett telegrafiskt utdrag meddelas i de främmande tidningarne, bl. a. detta: Upprepandet af de i Petersburg nyli gen afgisaa fredsförsäkringarne måste utöfva en väleignelserik inverkan på fastlandets politik. Ryssland vill fredens bevarande, vill för dennas skull förena sig med de så kallade neutrala makterna och tillbakavisa förslag om förbund från hvarje stat, som tillämnar ett angrepp. Det skulle vara eh högst glädjande händelse för såväl Tysklard som Frankrike, om detta kunde så tolkas, att krig äro för en lång följd af år alldeles omöjliga. Vi erkänna den uteslutande (?) defensiva karakteren i de tyska krigsförberedelserna och tro, att de tyska statsmännen och strategici afse dermed försvaret af det vunna, men icke ansallaplaner. Den största tjenst, som kan visas fransmännen är att ingifva dem den öfvertygelsen, att sjelfoeherskning och resignationer äro nödvändiga. Czarens språk skall i detta hänseende utöfva ett särdeles gynsamt ioflytande. Rörande det af Times först omtalade samtalet mellan Bismarck och Victor Emanuel om Nizzas och Savoyens återförvärfvande af Italien yttrar det otficiösa italienska bladet Fanfulla, att alla de politiska samtal, som egde rum under kovung Victor Emanuels besök i Berlin, fördes mellan furst Bismarck och de åtföljande italienske ministrarne. Blott en enda gång berörde konungen i Bismarcks närvaro politiken, i det han sade, att eftersom Italien na vunnit sitt oberoende och sin frihet, så går hans och italienarnes enda önskan ut på vinnandet af en varaktig fred. Han, konungen, skulle aldrig draga svärdet, utom i det fall att Italiens oberoende hotades. Till svar på en artikel i Bismarcks blad Nordd. allg. Zeit., hvilken säger, att lord Derby i sitt svar inom Ötverhuset på Rusgells interpellation utpekat Frankrike såsom orsaken till de farhågor, man hyser för fredens bevarande, anmärker franska bladet Moniteur, att lord Derby icke yttrat något dylikt, samt tillägger, att Frankrike icke botar någon, hvarken i dag eller i morgon. Derby skulle icke kunnat antyda motsatsen, utan att sätta sig i motsägelse ej allenast med uppenbara fakta, utan äfven med den engelska pressens enstämmiga uppfattning. Lägg härtill ÄÅnarassys fredsförsäkringar i Pesth och man måste medgifva, att makterna riktigt löpa i kapp om att visa sig fredligt sinnade.