Han satte sig ner vid bordet och började äta med god aptit. Giudetta passade upp honom. , — Finnes det någonting, som skulle kunna vara i min väg nu? frågade Röde Carvolli i det han slog i ett fullt glas vin åt sig. — Jag har just någonting i beredskap åt dig, svarade Giudetta i halft hviskande ton. Vi ha gäster-uppe i andrs våningen — två engelska resande med sina tjenare. a — Rika? — En af dem är Jacopos svagsinte engelsman — den vi omnämnt för dig. Han är för vår räkning. Den andra är en rik engelsk signorina, som rymt bort från sin förmyndare, hvilken skall betalas en vacker lösepenning för henno. Jag går in på att låta dem båda med sina tjevare råka i åina händer; men du får ej göra den stackars svagsinte något ondt, och du får dela lösepenningen för signorinan lika med 088. — Bifalles; men huru skall du bära dig åt för att få dem i mina händer? — Låt mig sörja för den saken, sade Giudetta. Jag lofvar dig, att signorinan och de andra i morgon klockan half elfva skola afresa till Ohieti. Och någonstädes häremellan och Chieti kan du öfverfalla henne och taga henne till fånga. 5 — Jag skall vara beredd, sade Röde Carvelli i beslutsam ton, — Skola de fyra utan fara kunna föras till din tillflyktsort? — Fallkomligt! Jag trotsar alla trupper i Italien. Såvida ej någon af vårt eget folk vill spela förrädare, skola soldaterna aldrig träffa på oss. Och i nödfall ha vi en annan utgång. Var uten fruktan, Giudetta. Du gjorde bäst i att låta Lipari köra dem. Han är en af de våra, som du vet.