— ——— — Ja, svarade Giudetta vresigt. Har ni någonsin stulit ifrån dem, eftersom ni sprang er väg, då ni fick se dem? Ä — Nej, men bör på, Giudetta. Den der unga damen, som ser ut som en prinsessa, är samma signorina jag talade om — signorina Rymple! Ciudetta tog förvånad ett par steg tillbaka. — Är det möjligt? hviskade hon. — Ja, och engelsmannen: — den unge herrn med ögon så blå som vår italienska himmel och ljusa håret — hvem tror du väl, att han kan vara? Han är vår guldfogel, Giudetta! Han är signor Lowdair för hvars skull jag åtnjuter min lilla nätta inkomst. De måste ha narrat honom bort från Teresa. Giudetta satte sig ner i andlös förvåning. — Kan det vara möjligt? hviskade hon. Ha vi blott behöft önska honom hit, för att han skulle komma? Den engelska damen säger, att de måste resa i morgon. — Vi skola ha ett ord med i laget i fråga om den saken, sade Palestro med en min af beslutsamhet. Ödet har skickat denne stackars engelsman till mig; jag skulle vara en dåre, om jag läte honom gå. Kom ihåg hvad jag säger, Giudetta, den engelske herrn skall från denna stund vara under min omvårdnad. Jag skall skilja honom från signorinan; hädanefter skall han ha mig till vaktare och husbonde. e Giudetta nickade samtycke, och de började hviskande uppgöra sina planer, under det qvinnan arbetade. XXVIL Miss Rymple satt med Guy Tressilian i den lilla salongen i andra våningen på Vesuviivärdshuset; fönstret var öppet, och den ljufva skymningen smög sig öfver dem. Dörren öppnades och Giudetta Palestro kom in med ett