detta lilla glas är hela pjesen, på dess botten ligger styckets upplösning. Legouv kunde äfven framdragit som be. vis Ett glas vatten. Här framkastar Bolingbroke först liksom händelsevis, att det är slumpen, tillfälligheten, som regerar vorlden, hvarför han ock väntar allt af tillfälligheten. Sedan sätter han denna maxim i system och framhåller som ett filosofem ordspråket: Små orsaker stora verkningar. Han synes derpå jaga efter tilltälligheter för att genomdrifva en politisk hofintrig. Man har ofta förebrått Seribe bristen på ideal lyftning, på förmåga att tränga utom sferen för en bourgeois, och för den ytlige åskådaren synes just i detta stycke Scribe nästan med cynism genom Bolingbroke trampa det stora under fötterna. Men för den reflekterande ligger Bolingbrokes cynism, sådan Scribe framstält honom, endast på tungan. För honom ter sig ett stort mål. Han vill rädda sitt land från ett olyckligt krigs förödelser, och man måste känna sig genomträngd af tanken, att Bolingbroke är en varm fosterlandsvän, ej blott ett par timmar, fastän han på grund af förhållandena måste kasta sig in i hofkabalernas och intrigernas härtva. Emellertid förberedes publiken på, att en slump skulle komma som coup de thååtro. Men hvilken slump? Ett glas vatten. Detta oskyldiga glas med dess färglösa vätska blir det väl förberedda styckets lösning, och publiken kan ej undgå att känna inflytandet af skriftställarens trollmakt, hvilken, som sagdt, gifvit en djupare färg åt bjelten, i det han låter honom vara talman för en välsignelsebringande fred, under det hans motståndare, hertigiunan af Marlborough, framställes, såsom vill hon för en liten kärleksintrig, sin passion till Masham, hålla det blodiga kriget vid makt, emedan bennes man då måste vara på krigsteatern och således ej skall vara henne till besvär i London. Dot är tydligt, att i ett sådant stycke är dialogen af stor betydelse, hvarför ock synnerlig vigt ligger uppå replikernas rätta framsägande, poinsernas rätta betoning. Detta gäller i Ått glas vatten förnämligast replikvexlingen mellan Bolingbroke (hr Fredrikson) och hertiginnan at Marlborough (fru Rag). Att de båda konstnärerna häri utvecklat en skicklighet och en fullständig uppfattning af den föreliggande uppgiften, derom har den djupa tystnad, den spända uppmärksamhet, hvarmed publiken följt dialogen mellan dem, vitnat, och vi trodde icke mer än on mening finnas härom, då vi för ett par dagar sedan öfverraskades af en välvillig, anonym skrifvelse, hvari sträng förkastelsedom uttalades öfver fru Raa som hertiginnan, hvars roll brofskrifvaren heldre skulle velat se i händerna på fru Poupette. Brefskrifvaren torde ursäkta oss, om hans bref icke gifvit oss någon anledning att ändra vårt förut afgifna omdöme i afseende på utförandet af detta Scribes mästerverk och till hvilket vi derför inskränka oss — äfven nu, förvissade om att en hvar med billiga fordringar skall rättvisa det sätt, hvarpå stycket här i allmänhet gifves. Den dragningskraft, det utötvar på publiken, är ett talande intyg der