BIE INÅU 101 SEBS nuhuuvTeater. Ett glas vatten. Komedi i fem akter af Eugene Soribe. (Forts. fr. föreg. v:o.) Racine hade en gång det bekanta yttrandet: När min plan är uppgjord, är också min pjes skrifven ... Han räknade sina ypperliga vers för ingenting, kanske derför att han var så säker om sin konst att gjuta dem i hela deras klassiska klarhet och renhet. Han hade emellertid på visst sätt rätt i ein utsago, ty planen är för en teaterpjes, yttrar en estetiker, hvad den är för ett hus, det främsta vilkoret för dess soliditet och prydlighet. Den dramatiska dikten måste framför allt vara klar; utan plan ingen klarhet; den måste utan afbrott skrida framåt mot ett bestämdt mål; utan plan inter framåtskridande; den måste ställa hvarje figur på dess plate, hvarje situation på dess point; utan plan intet jemnmått. Ett glas vatten bär, om någon scenisk skapelse gör det, vitne om, att Scribe i hög grad besatt konsten att uppgöra en plan. Han hade icke väl funnit ett ämne för en pjes, förrän alla materialierne till verket kommo liksom genom en fortrollning och ordnade sig under hans hand i sin logiska följd. Legouvå, som nyligen hållit i Paris en föreläsning öfver Scribe, ur hviiken vi lånat de anekdoter vi bär anfört, berättade i denna föreläsning, huru Scribe och han bragte till stånd den ypperliga komedien -Adrienne Lecouvreur, hvilken som bekant har dem båda till författare. Legouvs skildrade denna episod sålunda: Jag glömmer aldrig, att jag, vid ett af våra första samtal om Adrienne Lecouvreur, då situationerna i pjesen ännu befunno sig i lindan, såg honom plötsligt resa sig upp, sätta sig ned vid bordet och skrifva. ÅHvad skrifver ni? sade jag till honom. Ordningen för scenerna i första akten. Men vi ha ju ännu icke bestämt oss för hvad vi skola inlägga i denna första akt: Låt vara! låt vara! låt mig inte tappa tråden ... I Och han skref: 1:sta scenen. Prinsessan de Bouillon, Abbön. 2:dra scenen. De förra, hertiginnan dumont. 3:dje scenen. De förra. Prinsen de Bouillon! Men, min vän, sade jag och afbröt honom, innan vi låta prins de Bouillon inträda, måste vi väl veta ... Jag vet, svarade han mig, att prins de Bouillon bör uppträda två gånger i akten, och om jag icke nu ger honom hans plate, skulle jag icke kunna göra det. Och han fortfor att skrifva. Några dagar derefter, då alla händelserna i den första akten voro uppgjorda, kommo personerna och stälde sig helt naturligt på de platser, som blifvit dem anvisade, likasom middagsgästerna intaga vid bordet de platser, som värden och värdinnan åt dem anvieat. Härigenom lärde jag mig att förstå ett uttryck, som jag hörde flera gånger från Scribes läppar. Vet ni-, sade han till mig, vet ni, hvar jag är, då jag skrifver en komedi? Midt på parterren!Han såg pjesen; den rörde sig icke blott i hans hjerna, den spelades inför hans ögon, han var åskådare, under det han var författare. Men planen omfattar ej blott ordnandet, utan äfven förberedelsekonsten, hvilken Dumas d. ä. sade vara den första lagen för teatern. För publiken måste allt på teatern vara på samma gång förberedt och oförutsedt. Om någonting så att säga faller ned ifrån skyarne, så stöter det; om en händelse bebådas alltför tidigt, eå blir den tråkig. Författaren gör derför klokt i att låta ett ord vårdslöst framkastas, hvilket på samma gång förråder som det icke uppmärksammas, hvilket insmyger i publikens öra, utan att dock väcka der någon uppmärksamhet, och som, i det ögonblick teaterkuppen kommer, aflockar publiken utropet aha!, hvilket betyder: Det är sant, han har ju bebådat det för oss! Hvad vi äro dumma, som icke anat det! Och publiken är förtjust. I denna förberedelsernas konst excellerade Scribe. Legouvs framdrager som ett bevis derpå ÅFamiljen Riquebourge, i hvars tredje akt ett litet glas likör kommer skenbarligen oskyldigt in på sin bricka alldeleg som en kompars eller en —lrost. Men i Jösse — nn — —86—y1