lkionsutskott förekom ett likartadt tall, hvarvid den nu varande finavsministerns fader, grosshandl. Wern, var en bland dem, som ifrigast klandrade regeringens handlingssätt. I föll fgubben Weern änna lefvat, skalle han utan tvifvel uttalat samma åsigter nu som då, änskönt det vore hans son klandret gälde. K. M:t hade väl icke afbändt kronan Gaddstigen, men i 77 5 regeringsformen heter det, att regeringen skall förvalta dylika hemman efter de föreskrifter riksdagen meddelar, och. ingen ville väl påstå att riksdagen föreskrifvit, att Gaddstigen skall utarrenderas för 500 kr. om året. Grefve Posse inledde sitt anförande med en protest mot den af en talaro på östgötabänken liksom af statsrådet Wennerberg i Första kammaren uttalade åsigt, att man endast egde rätt att tala om sjelfva anmärkningsanledningen och icke om de vidfogade reservationerna, och öfvergick derefter till ståthållarefrågan, hvars afgörande man erfarit med blandade känslor. Å ena sidan voro alla glada öfver att få slut på en sak, som vällat så beklagliga förvecklingar, men a andra sidan bade det högst anmärkningsvårda sält, hvarpå lösningen egt rum, väckt stort och allmänt ogillande. Statsråden exc. Adlercreutz, Bergström och hade enhälligt inför konungen förklarat, avt deras uppfattning af sättet för ståthållarefrågans föredragning vore den samma som konungens rådgifvare 1850 uttalade. Evligt denna uppfattning borde I n i enlighet med 5 8 riksakten beFondus i sammansatt statsråd, men icke desto mindre hemsiälde namda hrr statsråd att konungen måtte, e till de särskilda förhållanden, som förea frågan i uteslutande norskt statsråd. ar, att saken i sjelfva verket hade så ringa sve för Sverige, att man gerna kunde göra denna lilla eftergift för att slippa undan ett gammalt tvistefröo. Häraf framgär emellertid, att nyss nämde kooungens rådgitvare tillstyrkt konungen något som de sjelfve ansägo olagligt. Tal. sporde, om några, de mätte vara hvilka som helst, omständigheter kunde inträffa, som berättigade K. M:t att bryta gällande Jag? Nej, ty allt hvilade i et: ordnadt samhälle på lagen, och i samma siund det blefve erkändt, att konungen eller enskilda — bär vid lag gälde ingen skilnad till person — kunde under vissa omständigheter sätta, sig öfver lagen, vore samhället hotadt. Statsråden Adlercreutz, Bergström och Berg hade sjelfva anklagat, urskuldat och dömt sig. Det föresolle, som om K. M:t ansett dem mera olyckliga än brottsliga, och det voro de äfven, när man tager häre peende till det sätt, hvarpå de efter att hafva fällt nyss nämda yttrande behandlades af den norske statsministern, hvilken i konungens närvaro förebrädie dem att de orverskridit sia befogenhet. Det had utan tvifvel varit bättre, om ministrarne erhallit denna tillrättavisning af svenska rikedagen än ar en frömmande lands minister. Tal. hade ansett sig så Mycket hellre böra dröja vid detta fall, som det aomärkta törbållandet icke vore ensamt stående. F kort tid sedan hade, som bekant, statsrå ström i anledning af riksdagens beslut i fr presidentlönen i kommerskollegium förklarat sig tillstyrka konungen att icke respektera en af r dagen uppgjord lönestat, hvadan alltså tvenne fall förelåge, der man brutit eller sagt sig ämna bryta gällande lag. Om de nämde rådgifvarne kuade betraktas mera såsom olyckliga än brottsliga i sitt förhållande till ståthåliarefrågan, så kunde ma icka säga det saama om statsrådet Wennerberg i anleuningat den anmärkning, som br Rydin i sin reservation riktat mot honom. Han hade pu liksom ofta till ö visat. sig ega fyndighet till en grad, som sto Pp gränsen till ett fel. Äfven i afscende på lotsfrågan stäldo sig tal. på reservanternas sida och uppläste utdrag af åtskilliga k. bref, af hvilka framgick, au i H i man redan på 1700-talet fäst stor vigt vid lotsväsendet i Sundet; att redan Carl XII utfärdat taxor för långlotsuing från Hallands Väderö genom Sandet och Drogden, hvilken senare farled ävon 1782 betraktad: åäsom ett farvatten, der Sverige egle lotsrätt. När hade denna rätt gått förlorad? Helt visst icke genom Öresundstullstraktaten, utan onaast och allenast genom nu varande utrikesministerns medgifvande, ätt, för åstadkommande af en lösning af den besvärliga frågan, farvattnet genom Drogden skulle få betraktas såsom uteslutande danskt. He Casparsson underkastade i ett delvis bumoristiskt anförande utskottets och reservanternas samt deras försvarages i kammaren åsigter en skarp kritik, Tal. betecknade utskottets framställning såsom ett konststycke, som fick en tragisk upplösning, då utskottet slutligen föll på spetsen af fina egna koner, i det efter ett braskande försök att åda30, alt st en begått lagbrott, 107 5S Regehogs tillämpad. I förbigående anve Posse citerat en k. författning af krefve sig från envåldst det-kunde ligga ea fin ironi i att Efter att halva visat det orimra borttagandet eller nedsättantydigt med att beskatta svenska ringsformen måärkles, att gi 1740 och sag perioden, och så kalla fri liga uti att vil det af en skält folket, ötvergick tal. t framställning, som gick ut på att visa, alt det här ifrågavarande k. prerogativet att medgifva skattelindringar i sjelfva verket aldrig varit bestridt förr än på senaste tiden. 1815 beviljades flere felbetsär, deribland äfven till Åtvidabergs kopparv utan att konstitutionsutskottet deröfrer gjode någon anmärkning. Den tiden lefde ännu 1809 års giu dlagatiftare, och hade de tänkt sig saken på samma sätt som innevarande års riksdags konstitutionsutskott, så skulle utan tvifvel anmärkning icke uteblitvit. Men den tiden böll man mera af att med handling med braskande ord väl om folkets rättigheter. Tal. ådagalade vidare, att K. M:t efter den tiden ständigt opätaldt beviljat skattelindringar. 1840 års riksdags konstitutionsutskott, som formligen rasade mot regeringen, i det icke mindre än 104 anmärkningar efter 106 S och 46 efter 107 framstäldes, glömde dock bort de under åren 1837—39 beviljade talrika frihetsåren. Så framstälde sig den konstitutionella praxis, som blifvit följd efter statshvalfniagen 1809. Tal. vore lika mycket som någon annan redo att värna om folkets rätt, när den verkligen träddes för nåra, men det skulle då ske med skarpa vapen och icke med knappnälsstygn. Yrkade betänkandets läggande till handlingarna sans phrases. Hr Jonas Andersson i Häckenäs yrkade bifall till utskottets. hemställan, hvaremot hr Clairfeldt, som tyckte att utskottets betänkande borde försetts : parturiunt montes, nascitur ridiculus mus, förenade sig med hrr Åstrand och Gasparsson. Utrikesministern exc. Björnstjerna inledde sitt anförande med den anmärkningen, att regeringsbeslutens framliggaudetill granskning inför ett riksdagsvendomligt för den svenska statsförhbland flere tusen regeringsbeslut ikvit konstitutionsutskottet anleug. låge häruti ett vackert erkäntt, hvarpå regeringens ledamöter uppallra. helst utskottet utan tvifvel efter bästa förmåga nagelfarit statsrådsprotokollen och ej kunde antsgas vara sammansatt ar allt för regeringsvänliga mån. Ehurn tal. vore af den åsigt, att kammaren eadast egde grundlagsenlig rätt att tala och besluta öfver utskottets framställning, men ej öfver resarvantornas, ville han dock inlåta sig i sraromål på hr Ola Anderssons m. fl:s reservation, enär i det voro af vigt, att alla omständigheter i den der upptagna frågan blefve offentligt bekanta. Tal. ville i H 1 i i I med mp utskott vorfattningen. endast ett ning till an nande åt det fyllt sia I dock inlägga en bestämd protest emot, att hans uppträdande fingo betraktas såsom ett prejudikat för möjligen kommande fall; I imedningen till traktaten om Öresundstullens afsosning förekom blött, att makternas sändebud sammanträdt för friköpning från tullafgifterna i Sundet, men icke ett enda ord om att de hade i uppdrag att underhandla om sundets förvandliag till ett fritt farvatten, eller med andra ord om de folkrättsliga grundsatsernas npphäfvande i afseende på Öresund. Af denna traktat kunde således icke något stöd bemtas för de åsigter reservanterna gjort gällande. Svenska regeringen hade länge sökt kämpa för att för: skaffa Sve; en rätt, som förut icke tillkommit det