aplomb, och om vi ej rent af missminna oss, sramträdde icke blott den lustige väfventyrarex, utan ock adlingen med större kraft i hans framställning. Ar Isachsen låter oss se en sorglöst lättsinnig ung fyr, hvilken dock ännu ej hunnit till libertin, och af spansk grandezza har han äcke så mycket, som rättvisligen bör belöpa sig på on Don Cesar. Men i 3 karakteristik förekom i stället ett drag, som var nästan fullkomligt undanskymdt i den förres, neml. det erotiska. Om således hr Stjernströms Don Cesar i många fall kan anses för en fullvuxen man, då hr I:s blott är en yngling, fordrar rättvisan det erkännandet att den senare just derför i flere moment var bättre på sin plats. Vi nämna exempelvis scenen vid uppvaknandet i fängelset i andra akten samt den vackra scenen med Maritana i den fjerde. För öfrigt återgaf hr L. sin roll allt igenom med ett fint förstånd och i detta af pointer öfverflödande stycke hade naturligen hans stora konst att gifva orden sin rätta betoning ett rikt fält, hvarför ock, såsom nämnts, hans framgång hos publiken var fullständig. — Do k. teatrarnes repertoire för veckan angifves sålunda: Stora teatern: onsdag: Don Juan; torsdag: Syrsan, då fröken Dolcke på danska spräket utför Fanchons rol; fredag: Lohengrin (Kungen: hr Håkansson, Ortrud : m:ll Saxenberg); söndag: Muraren och Närnbergerdockan: I nästa vecka kommer Trollflöjten att gifvas med m:ll Basilier som Nattens drottning och m:ll Strandberg som Pamina Dramatiska teatern gifver onsdag och söndag: Don Cesar de Bazano med hr Isachsen i titelrolen, tisdag fredag och lördag: Familjen Benoiton. Måndagen d. 27 är Björnstjerne Björnsons Maria Stuart i Skotland med fru Hvasser i titelrollen bestämd att gifvas. — I Deg. Nyh. för i går läses följande skildring af den sorgliga akt, då den i lördagens n:r omnämnde ibjälskjutoe ynglingens stoft invigdes åt den sista hvilan: I söndags middag försiggick i Klara grafkor Jordtästningen af den unge man, om hvilkens sorgliga slut vi i torsdagsbladet berättade. Den gripande akten, till hvilken, förutom slägtingar och anhöriga, äfven den aflidnes samtliga lärare och kamrater mangrant infunnit sig, inledåes med ps. 452: Jag går mot döden hvart jag går, hvarefter doktor Grafström framträdde och med varma och t:österika ord sökte hämma de tårar, som syntes tindra i de slestes ögon, och vände han sig särskildt till den omkringstående ungdomen med en innerlig uppmaning att denna uppskakanda händelse måtte blisva dem en maning att städse vara förberedda på sin hädanfärd. Sedan derefter andra versen af ofvaunämnda psalm blifvit afsjungen, utbars den med blommor och kransar rikt smyckade kistan af kamraterna och uppsattes på likvagnen, hvarefter det långa sorgetåget satte sig i rörelse mot Nya kyrkogården, der en familjgraf stod öppen att emottaga en telning, alltför tidigt afbruten. Sedan kistan af sina unga bärare deri blifvit nedsatt, uttalade en af skolans lärjungar sitt farväl åt den bortgångna kamraten i ett versifieradt föredrag. De öfriga uppstämde Witt lif är en våg samt Stilla skuggor, och snart hade förenade händer igenfyllt den blomsterhöljda grafven.