tiska nyttans synpunkt, invändas emot teorierna om en fullständig afväpning. H. T. har rätt deri, att krigets rätt nu mera ej utöfvas så strängt som tordom. Men hvem inser ej, att en eröfrare hyser mindre försyn för att betunga ett folk än den inhemska regeringen? IIvem svarar derför, att ej den krigstjenst, som man velat undvika för fosterlandets försvar, kommer att utkräfvas för en främmande politiks syftemål? Icke ens ett folks högre odling går under med eröfringen, säger H. T. Det är aant, att språket ej behöfver gå förloradt, att poesi och konst och vetenskap kunna fortfarande idkas. Det är sant, att Grekland trambragte snillen äfven under Roms öfvervälde, att den tyska literaturen blomstrade under Napoleons förtryck, att polska skalder hafva diktat äfven efter de beryktade delningarne. Men historien har ådagalagt den omätliga skilnad, som eger rum emellan ett sjelfständigt folks stolta och kraftiga kultur och en underkufvad stams förtviflade eller resignerade själsarbete. Men, heter det, hvartill tjenar det, att vi rusta oss till motvärn? Vi kunna ju ändå ej försvara oss. Detta är feghetens undanflykter. För det första måste man göra sin skyldighet oftor bästa förmåga. Öfver utgången råder ingen, men vi hatva ej rätt att kasta yxan i sjön, derför att vi möjligen kunna råka på en starkare fiende. För det andra är det en ömklig vana, som har blifvit gängse hos oss, att framställa vårt land som så öfvermåttan svagt och eländigt. Säkerligen finnes ingen europeisk stat utom de s. k. stormakterna, som har så stor kraft att värna geitt sjelfbestånd som vi, om vi sjelfve vilja. Vi behöfva ej uppskrämma oss med ohyggliga spökbilder. IIelt visst skulle vi duka under, om t. ex. Ryssland och Tyskland kastade sig öfver oss med hela sin förenade makt. Men äfven det mäktiga Tyskland skulle hafva svårt att reda sig emot Ryssland i öster, Frankrike i vester och Österrike i söder. Båda sörutsättningarne äro ungefär lika antagliga. Lika väl som H. T:s fredsvänner och afväpningsvänner äro vi öfvertygade derom, att inga synnerligen stora faror för närvarande hota 088. Men just derföre finna vi intet skäl att frivilligt ådraga oss samtidens medömkan genom att ställa oss försvarslöse. Och om vi skulle komma i trångmål, torde fienden tänka två gånger på saken, då han ser ett folk af sex millioner (om vi räkna Norge med) uppbjuda sina ganska aktningsbjudande krafter. H. T:s ogerningsman, som kanske icke skyggar tillbaka för att angripa qvinnan och barnst, hyser nog mera respekt för en sexpipig revolvor. Ä Huru mucket vi böra anstränga oss för att åstadkomma ott dugligt föravar, är en fråga, som är fullkomligt öppen för diskussionen. Den ene lutar mera åt en stark härsmakt, den andre är rädd att betunga landet för mycket. Må den striden utkämpas utan förkättring! Svaret kan icke gifvas en gång för alla, utan beror på tusen omständigheter, som böra tagas i öfvervägande. Man har i alla fall en gemensam utgångspunkt, då skyldigheten att göra sitt. bästa erkännes å båda sidor. Men afväpninghör till de ting, som så litet som möjligt böra ens nämnda varda. Just derför, att en eådan tanke lätt smyger sig förrädiskt in i den omogna och tanklöaa hopens sinnen, bör man hålla den borta så mycket man kan. Att resonnera om en oafvislig pligt tjenar till intet annat än att göra hågen tveksam. Den fosterländska pressen handlar obetänksamt, om bon under sken af en opartisk dryftniog gifver fritt spelrum åt den kosmopolitiska egoismens svekfulla förespeglingar. Åtskilligt kunde väl vara att säga om H. T:s militäriska funderingar. H. T. vill, att det skall stadgas i vilkoren för soldats antagande, att han icke kan utan eget medgifvande föras utom landet. Hären skall nemligen brukas endast till försvar, ej till angrepp. Må vara, men ett försvarskrig är ej endast det,som föres inom landets gränser. Det var för att försvara Sverige, som Gustat Adolf flyttade krigot på tysk botten, för att försvara Tyskland skedde den sista invasionen i Frankrike, om den också sedermera öfverskred nödvärnets mått. Omsorgen härom bör ötverlåtas åt besälet, ej åt gemene man. Samma bestämmelse, som H. T. förordar, fiones redan i medeltidens kungliga handfästningar till förmån för det motvilliga ridderskapet, som derigenom fick ett band på sin länsherre. Hvad som då visade sig skadligt för riket, lär väl ej blifva nyttigare, derför att saken uppträder i en mera demokratisk form. Dock — vi vilja ej nu inläta ose i vidare kritiska betraktelser. Det gläder oss, att H. T. ej är en afväpningavän, och vi kunna endast önska, att tidningen äfven i annat måtte visa en vaken blick för de faror, som ofta dölja sig under de välvilliga afsigternas och det sentimentala humanitetsprålets täckmantel. Det göres oss mera behof af stränga fordringar på medborgarnes redobogenhet att uppoffra, än af förnumstiga uppmaningar till de styrande att akta sig för militärisk småaktighet och att ej begära Chundaktig lydnad-. Vi kunna snarare vänta -manstukt och manlig ejelskänsla, om inga ursäkter finnas till hands för sjelfsvåldet och det hundaktiga knotet. Ej heller blir oppositionen mindre emot landtmannapartiets önskningar om indelningsnvarlklata Af Wu dA OA I RR oo 0