— Jag her gjort åtskilliga bekantskaper, svarade mr Gower. Verkliga förhållandet är, Olla, att orsaken till att folk ej gör några besök står i samband med er. — Verkligen! sade Olla. Är det jag som skrämmer bort dem? Eller veta de kanske ej hvem jag är? — Jo, de veta att ni är miss Olla Rymple, min myndling, rik arftagerska, egarinna till präktiga gods i England och en så skön ung flicka som England någonsin frambragt. Men sanningen är, Olla, att jag låtit sprida ut ett rykte, att ni är litet vriden och man är rädd för er. Ollas sköra ansigte blossade af harm. — Huru vågar ni sprida ut ett sådant rykte om mig? utbrast hon. Nu förstår jag, hvarföre männen ha stirrat så underligt på mig under våra färder på marinan, och hvarföre damerna ha kastat så medlidsamma blickar på mig. Det var nedrigt gjordt, mr Devereux Gower. (il — Allt är tillåtet i kärlek och krig, sade mr Gower med köld. Det ver en förtviflad list, jag medgifver det, men den har lyckats. Man tror ej, att ni är alldeles sinnossvag, min bästa Olla, blott litet rubbad — endast en hårsmån öfver den gräns, som skiljer förnuft från vansinne. Rodnaden försvann från Ollas ansigte och lemnade rum för en djup blekhet. Hon förstod att en sådan tro, som Gower ingifvit sina bekanta om henne, var ognad att ännu säkrare hålla henne qvar i hans våld. — Jag måste ställa detta till rätta, sade hon. Då den engelske presten åter kommer på besök, skall jag betaga honom den tron, att jag ej är vid mina sinnens fulla bruk. — Omöjligt, min bästa Olla. Då presten häromdagen tog afsked af mig vid yttre dörren och jag tackade honom för hans deltsgande i min sorg öfver er sinnessjukdom, gjorde han anmärkningar öfver den Åonatarliga glansen i era ögon och den onaturliga liflighet vexlande med ett