— Nåväl, sade Olla. Vi äro nu ensamma. Hvad hör ni att säga? : — Följ mig neråt terassen mot stranden, Olla, sade mr Gower. Se huru solen glimmar mot vattnet! Hvilken intagande tafla! Olla kastade en misstänksam blick på sin förmyndare. — Var det för att höra på ett lofqväde öfver naturens skönhet, som ni bad mig dröja? frågade hon. Jag tycker att vattnet ser ut som det brukar se ut — blått och oroligt. Jag har aldrig förtroende till menniskor, som börja ett samtal med att orda om vackert väder och en vacker natur, då det finnes någonting verkligt att tala om, tillade hon småleende. Mr Gower bet sig i läppen. — Jag skall komma till saken, sade han. Har ni lagt märke till att konsulns familj ej besökt er — att ingen af de engelska familjerna i Palermo helsat på? — Ja, jag har lagt märke dertill; men hvad är det med den saken? — Ni har bevistat gudstjensterna hvarje söndag, fortfor mr Gower, men den engelske presten har ej besökt er mer än en gång. Vet ni hvarföre? — Jag vet ej orsaken. Jag har verkligen ej mycket tänkt på den saken. För att bli bekant med ens egna landsmän är det nödvändigt att ha introduktionsbref, och jag förmodar att ni ej haft några sådana, eftersom det ej var er afsigt att komma till Palermo. — Jag var dock bekant med konsuln och hade mina kreditiver med mig. Såsom gentleman, rik godsegare och parlamentsmedlem finner jag det lätt att göra passande bekantskaper. — Nå hvarföre göra då ej de personer ni nyss nämnde några besök? frågade Olla. Om de äro förvissade om er respektabilitet, skulle jag tro att de borde vilja göra er bekantskap.