något tecken till erinran af det namn, hvarmed han tilltalades. — Ja, hans förstånd är borta! sade mr Gower med en suck. Han är en klipps, en sten eller något annat själlöst föremål, blott begåfvad med lif! Jag kan ej uthärda att se honom, Olla. För honom bort till klipporna, under det jag går in och gör den beskedliga bondqvinnan några frågor. Jag skulle gerna vilja höra hans historia från hennes läppar. Mr Gower gick in.i hyddan, och lydande hans uppmaning tog Olla Tressilians hand och förde honom upp på klipporna. Här satte de sig ner, under det mrs Popley blef stående på något afstånd ifrån dem. Tressilians ögon hvilade på den älskliga unga flickan med ett uttryck af gränslös beundran. Det intagande blyga småleendet kom tillbaka på hans läppar, men han talade ej mera. Olla satt äfven tyst under en kort stund, öfvertänkande det bästa sättet att muntra. upp den stackars varelsen vid hennes sida. Hon fick en ingifvelse. Hon hade en sångröst af sällsynt skönhet och styrka — en röst som var väl uppöfvad och tillvunnit henne mången triumf inom sällskapslifvet. Hon ville försöka dess verkan på Tressilian. — Om han är okänslig för musik, tänkte hon, skall jag tro, att intet hopp finnes för honom. Men om han visar det ringasto tecken till känslighet i det afseendet, skall jag veta, att det fortfarande inom honom finnes en gnista af den gudomliga elden — en gnista som kanhända kan bli förvandlad till full låga. F låg, ljuf, dallrande ton, med blicken ifrigt aktgifvande på Tressiliens ansigte, började hon sjunga orden till en gammal skotsk ballad. Under en stund såg Tressilian på henne med samma själlösa ansigte, samma uttryckslösa blickar. Men det hände sig så, att sången var en som han ofta hört i sitt engel