—— 2— —— — var afsjordt, enär Första kammaren hade god känt utskottets framställning. Då hr Gumaelius hade slutat, tog gretv Sparre vid, och dermed blef det lif i debatter Den senare var vid det briljantaste lynne, oc när han så är, skämtar han både med sig sje och andra; men han förde tillika frihetens oci industriens tolan förträffligt, gent emot de abnorma skyddesystemet, som nu i br Gumee lius fått en mycket seg målsman. GrefrSparre var alle icke rädd för utländingar så som fastighetsegare i Sverige, ändå mindre fö; deras hitförda kapitaler, hvilka han ansåg både välkomna och väl behöfliga här. Han talade icke eå länge som hr Gumeolius, men jag an tager, att han afbördes med större intresse äfven af dem, som icke gillade hans åsigter Särdeles öfverraskande var, att en leda mot tillhörande allmogen — hr Johan Johansson från Örebro län — uppträdde i samme syftning som grefve Sparre och visade sig vara både väl hemma i frågan — så väl, att har ådagalade, det hr Gumaelius missuppfattat grufvestadgan — och fast öfvertygad om det obefogade uti att göra inskränkningar i den in. dustriela friheten. Om någon fara hotade Norrbotten, derest hrr Guwolii yrkande ej bifölles, så skulle ganska säkert bäradshöfding P. Staaff varit den förste, som ställt sig på motionärens sida, men nu uppträdde han emot denne, försäkrande, att om motionen blefve godkänd, skulle Norrbotten sättas flere år tillbaka i sin utveckling, dess affärsverksamhet förlamas och det betänkliga inträffa, att de nu tefintliga bolagen erhöllo ett ytterst skadligt monopol på bergsdriften. Majoriteten, hvilken nu i anseende till de många lediga platserna nedgick till 63 röster, antog ett af några reservanter i utskottet framställt förslag, att inmutningar i Norrbotten skulle förbjudas intill fråga. om ny gratvestadga blifvit afgjord, i annat fall än då K. M:t efter särskild pröfning funnit skäligt sådant tillåta. Men detta beslut är af ingen praktisk betydelse, då Första kammaren icke velat veta af någon restriktiv åtgärd i detta hänseende. De förr så lifliga striderna om Norrlandsbanan, dess sträckning och epårvidd äro nu utkämpade. Hvad K. M:t äskat till sortsättande af statens. jernvägsbyggnader förordades af statsutskottet och beviljades utan nämnvärd diskussion äfven af Andra kammaren, Med statsutskottets biträde kom Andra kammarens majoritet ännu en gång under denna riksdag i tillfälle att ådagalägga beskaffenheten af sin välvilja för hufvudstaden. Statsrevisorerna hade, visserligen icke af egen drift, föreslagit, att de skattskyldige inom hufvudstaden hädanefter skulle berättigas att i kronouppbördsverket utbetala sina kronoutskylder till hvad belopp de uppgå, och således befrias från skyldigheten. att, då de öfverstiga ett visst beopp, insätta dem i riksbanken. Den föreslagna åtgärden, tillstyrkt af statsutskottet, anled: .A —— des icke af välvilja för de skattskyldige, icke heller af omtanka för kronans rätt och säkerhet, utan af ömhet för bankens tjenstemän, vilka — såsom br Carl Anders Larsson uppyste — Lutan allt arvode betungades med så nycket arbete. Det var naturligt, att hufvudstadsrepresentanterna skulle bekämpa förlaget, enär, om det godkändes, kommunen nåste drabbag af en ganska betydligt ökad ugist för flera kontrollanters å uppbörden aföning. IIr Ola Boson lät också kammaren reta, att om den ifrågasatta åtgärden infördes, kulle tjenstemännens i riksbanken antal minkas. Den omständigheten var för honom betämmande — för majoriteten äfven; men nu ac icke heller i detta fall Andra kammarens eslut af någon verkan, ty Första kammaren ade icke godkändt etatsutskottets framställupg. Spet var obestridligen ett ganska besynerligt påhitt af konstitationsutskotteta majoriet att förorda en sammanslagning af landtch sjöförsvarsdepartementena till ett departesent, som skulle kallas krigsdepartementet. )m det vore afgjordt, att ettdera försvaret, ller båda. skulle så reduceras, att bestyren ned detta föravar blefve af ringa betydenhet, å kunde visserligen en sådan sammanslaging ha ekäl för sig; men att nu tänka på en ådan, då såväl landtsom sjöförsvaret äro öremål för en genomgripande reorganisation, ch hvilken otvifvelaktigt icke är genomförd, å utskottets förslag difinitivt skall afgöras, orde, lindrigast sagdt, kunna kallas förhastadt. den om ett sådant krigsdepartement, som tokottet förordat, bar också af. Första kamnaren förkastats, men den förvärfvade sig odkännande af Andra kammarens majoritet — ock utan någon:vidare påföljd. Bättre utsigter för framgång skulle utkottets förslag om inrättandet af ett departewent för väringar och allmänna arbeten tan tvifvel haft, om ej utskottet äfven uppgit. det ofvan anförda förslaget om krigsepartementet. Då Första kammaren antog O2O28r — ; anvandt dam? IJao 1 firad ino 1.