förmyndare. Jag tror att jag tycker bäst om er, när ni är vid ert gamla lynne, Olle. Don muntra, hänsynslösa sinnesstämningen, den föraktfulla unga damen, det förtviflade rymningsförsöket — alltsammans är att föredraga framför dessa gudsnådliga idåer, ehuru den botfärdiga minen kläder er alldeles förträffligt; Ni smickrar mig med att ni så här tager mig till biktfar. Låt oss antaga att ni är så dålig och full af synd som ni vill låta påskina — än sedan? Huru skola vi förbättra saken? — Genom att lefva för andra — genom att göra godt. — Bah! Hela ert lif har varit en lång kedja af välsörenhet. Ni har alltid uppmuntrat tiggeri, så mycket som er börs medgifvit. Det är visst sannt, att ni varit litet trotsig mot -mig ibland; ämnar ni göra bot och bättring i det afseendet? — Jag skall aldrig ändra mitt uppförande mot er, mr Gower, svarade Olla i det hon drog en djup suck. Jag tänkte. blott på alla tillfällen som finnas att göra godt mot andra, jag endast tänkte på hvad jag ämnar blifva hädanefter. — Hvad är det som satt alla dessa romantiska griller i ert lilla hufvud, olla? frågade mr Gower. Har ni varit i någon kyrka, eller har någon varit och predikat för er? — Jag skall säga er det, sade Olla. Under min promenad i dag träffade jag en ung man — — Jag trodde just det, afbröt hennes förmyndaro avartsjukt. — Han var vacker som en Apollo med ögon så djupblå som hafvet under vår terrass och med ljusbruna lockar. — Verkligen! Det var en förtjusande beskrifning, sade -mr Gower med en blixt af svartsjuka i sina ögon. Och var han lång. och smärt? Och var hans hållning vacker? Och var han farstlig och ädel o. 8. v.?