S2 —— ut både mig och er — och slutligen dö af ålderdom. Jag har sett exempel på sådana fall. Lowder hade trott. sig beredd att afstå från sitt orätt förvärfvade namn. Han hade sagt till sig sjelf, att han skulle föredraga att sjelf förtjena sitt uppehälle, sedan hans vän förskaffat honom en plats; men nu kände han inom sig, att han gjort sig räkning på att få njuta af den ställning och rikedom, som med rätta tillhörde sir Arthur Tressilians son. Hurn kort den tid varit, som förflutit sedan han uppgjorde sin plan att inkräkta Guy Tressilians plats, hade den varit tillräckligt lång för att låta denna ohyggliga plan djupt rotfästa sig i hans hjerta. Han betäckte sitt ansigte med händerna och en svår strid utkämpades inom honom. Den var svart förbi. Minnet af Guys ädla vänskap för honom och af Gvps löfte att allt framgent vara hans vän väckte hans vånre natur, och han sade sig sjelf, att han gladdes öfver denna utsigt till förbättring. Derefter började han fundera på huru han skulle återställa de artiklar han stulit ur Guys kläder och huru han skulle för sin unge beskydddare förklara de osanningar han sagt desse menniskor rörande hans egen och Guys identitet. Lowder var erfaren i konsten att föra menniskor bakom ljuset, och en förklaring framställde sig snart för honom. Han skulle säga, att han tagit brefven, dyrbarheterna m. m. för att förvara dem åt sin vän. Han skulle säga att med hänseende till de två namnen rådde något besynnerligt missförstånd, uppkommit under den allmänna sinnesrörelsen och förvirringen. Han såg återigen på doktorn och denna gång med ett småleende på läpparne. Läkaren hade slutat förbindningen af Guys sår och gaf mrs Vicini några föreskrifter. Då han slutat, yttrade Lowder: — Huru snart, doktor, skall min vän kunna följa mig tillbaka till England? Han tyckes ej känna igen mig —