— vicini hår sagt mig, att den unge mannen är er tjenare, sade doktorn. — Ja, någonting ditåt, svarade T.owder. — Men ni se ut som två bröder, anmärkte doktor Spezzo med någon öfverraskning. Likheten är förvånande! Och likväl är han ej annat än en aflönad tjenare eller cicerone åt er! Nåväl! har han några vänner? Återigen darrade Lowder. Hvad innebar väl denna fråga från en läkares läppar? — Nej, nej, han her ingen annan vän än mig, svarade han i det han sänkte sitt bleka ansigte mot Guys hufvudgärd. — Inga vänner! Stackars man! Om han hade vänner, skulle jag råda till att skicka efter dem; men då han ej har några — Han tystnade och såg medlidsamt ner på det bleka ansigtet; derefter började han under tystnad ansa och förbinda det grymma såret. — Men ni har ej gifvit mig bestämdt svar, doktor, utbrast Lowder plötsligt. Hur snart måste han dö? — Dö! Jag har ej sagt, att han skulle dö! förklarade doktorn i det han skoningslöst klippte bort de lockar, som voro fastklibbade vid såret och lade plåsterremsor på detsamma. Han skall ej dö, signore! — Ej dö! upprepade Lowder i det en askgrå blek; het spred sig öfver hans ansigte. Han såg på doktorn med brinnande blickar, i det han upprepade dessa ord, fullkomligt glömsk af den omständigheten att Palestro gaf akt på honom med on egendomlig uppmärksamhet. — Han har en präktig konstitution, förklarade doktorn med entusiasm, en utomordentlig lifskraft! Betrakta hans ståtliga bröst! Han har ett stort hjerta, signore, bokstafligen liksom kanhända äfven i figurlig bemärkelse! Han torde lefva månader — år — möjligtvis lefver han