hon var godhjertad. Jag undrar, om hon vill gifva mig tak öfver hufvudet för natten och ej förråda mig för nå gon. Blott jag vågade in. Hon stod obeslutsam med högt klappande hjerta Här fanns föda, värma, trefnad, blott hon ville begagna sig deraf, och hon stod der genomfrusen, utan skydd i regnet. Hvad skulle hon göra? Henaes blickar voro liksom fängslade vid Fifine. I det ena ögonblicket var hon färdig att inträda i butiken, i det andra bäfvade hon tillbaka för att visa sig och yppa Hvem hon var. Frågan blef snart afgjord för henne. En stojande hop unga karlar kom ut från Oxtord-street och nalkades henne. Då de kommo närmare, började de att något närgånget betrakta henne, och en af dem försökte till och med, rusig som han var, att blicka in i hennes ansigte. — Låt se ert ansigte, min sköna, sade han hickande. Huru — blyg! Här, gossar, är någonting alldeles nytt! En flicka, som verkligen är blyg, fastän hon befioner sig ensam på Londons gator vid den här tiden! Bah, det är bara tillgjordhet! Jag vill ha en kyss eller ock gå vi hem med er, mitt barn — eller båda delarne. Han sträckte ut sin arm för att fatta henne om lifvet. Med ett anskri sprang Bernice ifrån honom och in i pastejbagarebutiken, hvars dörrklocka började att häftigt ringa. Fifine vände sig mot den nykomna och biickade äfven ut genom dörren. Hon förstod orsaken till det brådstörtade inträdet. — Sitt ner, mademoiselle, sade hon med sin behagliga franska brytning. Karlarne skola snart gå. Här är ni trygg. Bernices hår skylde en del af hennes ansigte. Hon kastade det med en plötslig rörelse tillbaka och sköt tillbaka sin lilla våta hatt, så att hennes bleka, förtviflade men underbart sköna ansigte nu blef fullt synligt.