Bernice gick öfver gatan och närmade sig detta ljussken, hvilket i detta ögonblick förekom henne såsom inbjudande till värma och trofnad. Ljusskenet kom från det breda fönstret till en pastejbagarebutik. Öfver dörren hängde en skylt, hvarpå stod att läsa: Pierro Bongateau, fransk pastejbagare. Boernice stannade framför fönstret och blickade in. I fönstret funnos åtskilliga inbjudande produkter af pastej. bagarens konst och rummet var stort och behagligt med en disk på hvarje sida. — Hvad det ser trefligt ut derinne, tänkte Bernice. Jag skulle gerna vilja ha en kopp kaffe. Det är en fransman som har butiken, det synes på namnet Pierre Bongateau. Var ej Fifines namn Bongateau? Jag tror det. Hennes far var pastejbagare och bodde vid Soho-square eller i närheten deraf. Kanhärda att denna butik tillhör hennes far. . Hon fortfor att kasta längtande blickar in i rummet. En qvinna med en korg på armen gick med hastiga ste förbi Bernice, sköt upp dörren och inträdde i butiken. Vid dörren var fästad en klocka, som lät höra en skarp ringning då dörren öppnades. En qvinna kom ut ur det lilla rummet bakom butiken och skyndade att betjena den gist ankomna kunden. Qvinnan var fransyska, det syntes genast. Hon bar en mörk klädning med ett hvitt förkläde, kantadt med röda band och en liten kokett hvit hufvudbonad, äfven den kantad med röda band. Det mörka ansigtet med sina stora svarta ögon och sitt lifliga uttryck var välbekant för Bernice. Ja, det var Fifine, hennes förra kammarjungfru. Kunden kom ut igen med en väl fylld korg, och Fifino började att öfvertäcka pastejerna och tårtorna för att sedan stänga butiken. — Hon ämnar stänga, sade Bernice för sig sjelf, ooh då skall jag bli dubbelt öfvergifven. Fifine höll af mig,