Sundsvall. AA — Göteborgs Reaterförhållanden. I. Det torde finnas få frågor, hvilka för ögonblickot i högre grad sysselsätta allmänheten inom virt samhälle än don, huru Göteborgs teaterförhållanden skola komma att i den närmaste framtiden, om icke ordnas, åtminstone gestalta sig. Att vi detta oaktadt hittills icke närmare inlåtit oss på detta spörsmål, härleder sig deraf, att vi föret önskat skaffa 088 full visshet om, huru saken för närvarande j står. Det företa faktum, som hörvid framträder, är det, att dir. W. Åhman, efter att i några år innehaft Nya Teatern härstädes, nu verkligen kommer att till den 1 okt. detta år upplösa sitt sällskap och att ännu ingen finnes som, veterligen, skall öfvertaga spillrorna af dets: mioa. Alldenstund de fleste vid en teater arntälde personer vilja tidigt göra upp sina kontrakter för påföljande spelår, är det väl sannolikt, att flertalet af härvarande sällskaps medlemmar dels redan ingått, dels stå i begrepp att ingå engagementer på olika håll, så att icke ens spillrorna komma att sammanhållas, utan skola spridas omkring. Vi anse oss naturligon icke berättigade att inlåta oss på ett så grannlaga ämne, som frågan om orsaken till dir. Åhmans sålunda fattade beslut om en upplösning. Men eftergom saken dock är af en allmän natur, är det vår pligt att tillse, huruvida dir. Åhmans förnt, ej blott enskilt utan äfven till hela vår stads allmänhet vinför öppen ridå upprepade gånger uttalade plan att bär bilda en s. k. stående teater mött ett sådant gensvar från samma allmänhet eller kritiken, att dir. Åhman sas inre och medverka till att båla det all männa samvetet vaket. Då Grekland började : ejunka ned från sin storhets höjd, hölls de kunnat deri finna någon anledning att uppännu tillbaka at Aristophanes gisslande ris, och i giiva denna sin afeigt. Och ännu mera, om anledning verkligen förefunnits för honom. att lemna sin här sjelfmant påtagna, ej ovigtiga syseolsättning, för att i stället egna sin verksamhet åt est teaterförsök i hufvudstaden, hvars grund onekligen är något grumlig, om detsamma än kan blifva af ett visst gagn i följd af den allmänna regeln, att rörelse är lif och lif är kamp, eller här täflan. Det är tydligt, att om en eådan anledning icke funnits i bristande deltagande från vår allmänbets sida, så bör den nu skeende upplösningen af dir. Åhmans aktade teatersällskap icke afskräcka någon annan med ledningen af en god teater fullt förtrogen man från att här återupptaga det föreök, i hvars fullföljande dir. ÅA. tröttnat. Tyvärr lär detta väl icke låta sig göra på mindre än ett eller ett par år härefter; men det kan dock ske i en icke alltför aflägsen sramtid, tro vi, som lärt oss af erfarenheten att dela deras mening, hvilka anse ingen vara alldeles oersättlig. För det raskt framskridande Göteborg, hvars befolkning befinner sig i stadig tillväxt, är en teater eti af själens rekreationsmedel, som icke kan, icke får undvaras. En god och skickligt ledd teater, sådan som vår under de två senare åren varit, är onekligen ej blott till lost, utan ock till samhälleligt gagn; den är, för att begagna elt uttryck al Lessing, i sin högsta värdighet ett fuilständigande af lagen. Hvad lagen med torra paragrafer tillstädjer eller förbjuder oss att göra, det uppställer teatern i lefvanda, fängslande, bilder, än tragiska hvilka komma oss att gripas af medlidande öfver bjeltens kamp, än komiska hvilka komma osa alt le öfver förvändheterna. De moraliska intryck, som teatern, då den icke gör sig till en hetär som oblygt blottar sig för att vinna pevningar, utan är en värdig Thalia, sålunda iagifver de besökande, gvarblifva ofta i des ås, för att hänvisa på ett land i en senare tid Frankrike var nära att sjunka ned till ett osedlighetens Sodom eller Gomorrha, genom de smittossmma exempel som gåfvoa från sam hallets lastsulla höjder, satte BeaumarchaiTbalias spegel för nationen, lät henne se sir egen ömklighet deri och kom henne att un der ett skri af förtviflan nedbryta samhälls tinnarne för att utrota lasten och sätta et nytt slägte, renare och lifvadt at högre tan I kar, i stället. Då i Danmark det national 1 förqväfdes af ett dåraktigt jägtande efter de främmande, etäldo Holberg sin Jean de Franc giselande för den förvända samtidssmaken, ocl sdet löje, han framkallade, dref folket att me och mer vända sig inåt, till sig sjolf. Så — — — Nej, tjenarne, åtminstone