Från Utlandet. Den bonapartieka rörelsen i Fravkrike synes växa mer och mer med hvarje dag. Utgången af valet i departem. Pas de Calais, Magnes nya skattesystem, det kejsorl. partieta jemfsörelsevis stora representation i finansutskottet för 1875, tillsättandet af talrika kejserl. sinnade mairer i stället för de genom den nya mairelagers antagande afskedade republikanske, ha efter band höjt partiets inflytande till en punkt, som står i märklig motsats till dess ringa numerieka antal (c:a 35) i nationalföreamlingen. Mer än allt dotta bidrager dock en inom landet kanske ej fallt rättvis missbelåtenbet med hertig da Broglis regeriogssystem till att tränga befolkningen öfver i de radikales eller bonapartisternas leder, och den af Rouher uttalade åsigten, att det i Frankrike endast kan vara tal om republik eller kejsardöme, synes vinna mer och mer fotfäste. Det konservativa bladet la France såväl som grefvens af Chambord blad sUnion medgifva, att det, så länge den allmänna rösträtten varar, icke kan vara fråga om något tredja alternativ, och Thiers organ Bien Public skrifver tillochmed rent ut: Det bonapartiska partiets ledare ha fullkomligt rätt; det kan endast vera tal om republik eller kejsardöme. I en korresp. till Neue freie Presse, hvilket blad just icke kan beskyllas för att hysa synnerlig sympati för ett napoleonskt kejsardöme i Frankrike, utan tvärtom fördömer ett sådant, skrifves under d. 10 d:s följande: Ställningen i Frankrike är mera dunkel och förvirrad än någonsin. Hsndel och industri lida deraf, och orsaken bärtill är ingen ennan, än den bonapartiska rörelsen. Regeringen är förlamad, dess hållning oklar, och det kejserliga partiet förstår att med mästerskap begagna sig häraf. En prefekt har försäkrat mig, att under det monarkisterna gjorde fiasko med sin petition i massa för konungadömets åternpprättande,j är detta långt itrån fallet med de bonapartiska demonstrationerna. I hela landet bildas komitåer, hvilka insamla maravioler till festligheterna i Chiselhurst d. 16 mars (den kejserl. prinsens 18-åriga födeldag). Men då violerna äro för längesedan vissnade, bestå ännu komiterra, och de skola göra sin verksamhet bemärkt vid hvarje val. Redan d. 1 mars, då tvenne fyllnadsval till nationalförsamlingen återigen skola ega rum i departem. Vienne och Vaucluse, skall en ny brottning ega rum mellan republikaner och bonapartister, under det rojslisterna skola, på grund af vunnen erfarenhet, ashålla sig från allt deltagande i omröstningen. I Vienne tager man för gifvet, att det kejserl, partiets kandidat, Beauchamp, skall segra; i Vaucluse anse sig republikanerna säkra om segern. De kejserlige utveckla dock en stor verksamhet i Vancluse för att hindra detta; talrika valmöten hållas, flygskrifter utdelas och agitationer bedrifvas; så beslöt man d. 11 d:s på en i Avignon hållen sammankomst af bonapartiska delegerade att, i trots af den ringa utsigtea till framgång, bekämpa den republikanske kandidaten, som kanvke blir LedbruRollin, och uppställa marquis Biliot som motkandidat. IIvad som kanske mest af allt arbetar till förmån för bonapartisterna, är dock den stigande nöden bland arbetsklasserna i Frankrike, hvilka allt sedan kejsardömets fall lidit mycket och nu ce med saknad tillbaka på don bovapartiska mans dagar. Isyanerhot bland arbetarne i Paris utbreder sig mer och mer denna för bonapartisterna fördelaktiga stämning. Splittringen bland de kejserlige synes emellertid fortfara. Under det Ronher som bekant i en offentliggjord skrifvelse uttalat sig för bonapartistpartiets anslutning till Mac Mahons sjuåriga presidentskap och betraktar nationalförsamlingens beslut derom som giltigt, har deremot prins Napoleon (Jeröme) i en annan skrifvelse sagt, att detta sjuåriga presidentskap icke är berättigadt, om det ej bekräftas genom en allmän omröstning, ett plebiscit. Denne prins Napoleon är då Bonapartismens enfant perdu. Avgående den mellan Rouher som ombud för kejsarinran Eugånie och franska regerin