tyg öfverdragna trefötter, de arbetande männen med ansigtena belysta af det rödaktiga skenet från den öfver dem hängande lyktan — en sällsam scen i sanning och som knappt tycktes tillhöra verklighetens område. Kistlocket blef lösskrufvadt och bortflyttadt, och alla utom Chetwynd samlades omkring kistan för att kasta en blick i den. ! Bisset lät böra ett lågt utrop, obegripligt för alla utom för Monk, hvilken förde upp handen till sin mun för att dölja ett triumferande småleende. Kistan var ej tom. I densamma lis skelettet af on qvinna. Men märkvärdigast af allt — skelettet var betäckt af en lång klädning af hvitt siden garnerad med spetsar vid de korta ärmarne och på samma sätt tillskuron vid halsen eom den af Bisset funna klädningen. Tyget var fläckigt och gulnadt, liksom om det legat der alla dessa månader, men var fortfarande väl bibehållet för öfrigt. Ej belåten med de försigtighetsmått han förut vidtagit hade Monk låtit en klädning förfärdigas, som var fullkomligt lik Bernices begrafniogsklädning, hade med afsigt satt fläckar på den för att gifva den ett gammalt och medtaget utseende och hade nyligen, under förutsättning af att en undersökning af kistan skulle företagas, placerat den der. Nu jublade han inom sig öfver sin triumf. Lord Chetwynd gick fram och kestade äfven han, en blick i kistan. De andra drogo sig då vördnadskfullt tillbaka. Inga tårar funnos i hans ögon, men hans ansigte sammandrogs konvulsiviskt af de själsqval han led. Hans gamla sår refs upp på ett obarmhertigt sätt, och smärtan deraf var nästan mer, än han kunde uthärda. Under en lång stund stod han tyst, men yttrade slutligen med bruten röst: — Min hustrus döda kropp ligger här, Detta är