— Den stackars gossen har blifvit tokig, tänkte han. Jag trodde att det skulle bli slutet, då han förklarade att han sett lady Chetwynds vålnad. Arme unge man! Arma miss Monk! Chetwynd tycktes förstå hans tankar. — Jag är ej vansinnig, sade han, ehuru det förvånar mig, att jag icke är det. Nyckeln! nyckeln! Ljudet af röster från porthvalfvet till kyrkan nådde: prestens öron. Han drog en suck af lättnad. — Ja, mylord, svarade han hastigt. Jag skall hemta nyckeln. Jag skall äfven följa med er, ifall min närvaro kan vara önskvärd. Jag förstår ej ett ord af hvad ni sagt, men jag skall deltega i er tillämnade undersökning. Han drog sig hastigt in igen, kom tillbaka fullt klädd och hade nyckeln till kyrkan i handen. Kyrkodörren öppnades, och de fem männen gingo in och fortsatte sitt framskridande tills de hunnit ner i Chetwyndska grafhvalfvet. Lyktan hängdeszi en krok, som satt fast i er. bjelke uppöfver dem. Derefter började Bisset sitt arbete, sedan han fått de verktyg, som lord Chetwynd medfört; men först granskade han noga likkistan på hvarje sida för att se efter, om några märken angåfvo, att den någon gång efter lady Chetwynds begrafning varit i beröring med menniskohänder. Efter allt utseende hade detta ej varit förhållendet. Den stod på trefotade ställningar och var betäckt af svart tyll, hvarpå silfverplåtarne och handtagen dystert skimrade. Bisset läste inskriften på plåten. Derefter började han lossa skrufvarne. Tempest tog en skrufmejsel och började arbeta på motsatta sidan af kistan. Lord Chetwynd stod på några stegs afstånd med armarne korslagda och hufvudet nedlutadt mot bröstet. Monk och presten samtalade i hviskande ton. Det var en sällsam scen. De mörka skuggorna på alla sidor omkring dem, den svarta kistan på sina af svart